Med sex dagars mellanrum i slutet av juni höll jag två föredrag om AI i psykologisk behandling, först i Wrocław (på den polska psykologkongressen Re-Mind) och sedan, som keynote på CYPSY29 (konferensen för cyberpsykologi och digital terapi) i Porto. Samma ämne, men jag gick in i det från två olika håll.
I Wrocław tog jag mig an de invändningar man oftast möter. Att det inte fungerar. Att det är en kall maskin utan förmåga till relation. Att det är farligt att över huvud taget släppa in AI i psykisk hälsa. Alla tre är rimliga att ställa, och alla tre går att pröva mot data i stället för mot magkänsla. Jag försökte göra just det, en invändning i taget, och lägga lika mycket kraft på vad forskningen inte säger som på vad den säger. Presentationen spelades in av Polens motsvarighet till Utbildningsradion.
I Porto vände jag på frågan. I stället för att fråga om AI kan ersätta terapeuten frågade jag vad som faktiskt går att delegera. Vad består terapeutens bidrag av i guidad internetbehandling? Hur mycket av det går att beskriva så pass exakt att en maskin kan utföra det, och en människa granska det i efterhand? Var går gränsen mellan teknisk förmåga och klinisk effekt? Och vem bär ansvaret när det ändå blir fel?
Relaterade nya publikationer:
Hlynsson, J. I., Mechler, J., Lindqvist, K., Andersson, G., & Carlbring, P. (2026). Anna vs. Judith: A randomized comparison of AI-delivered psychodynamic and cognitive behavioral therapies for social anxiety disorder. Internet Interventions, 45, 100960.
Schuster, R., Plessen, C. Y., Carlbring, P., & Walther, A. (2026). AI Agents Are Coming: 5-Stage Taxonomy of Language-Based AI Systems for Psychiatry, Psychotherapy, and Counseling. JMIR Mental Health, 13, e91746.
Sedan 2006 är hallen upptagen på Unescos världsarvslista som ett nyckelverk i den moderna arkitekturens historia. Den rymmer runt 7 000 personer, vilket förklarar de tomma orange läktarna bakom den samlade publiken på golvet.
