Tänk dig att du är psykolog och att det finns en digital kopia av dig. Klockan är tio i elva en tisdagskväll och kopian pratar just nu med en av dina klienter. Du själv sover. Vad sa den? Och vem står för det den sa?
Ungefär så fick 808 svenska psykologer föreställa sig framtiden i vår nya studie, som nu är in press i Internet Interventions. Svaren var kluvna, milt uttryckt. Vi intervjuade också elva personer med social ångest som redan hade fått behandling av en AI. För dem var det just kvällen som var poängen. De kunde skriva när det var svårt, och ingen behövde veta att de bad om hjälp.
Varför fråga folk när man kan mäta symtom?
Forskningen om AI i psykologisk behandling domineras av effektstudier. Blir folk mindre deprimerade? Minskar ångesten? Viktiga frågor, men de säger ingenting om hur det känns att få behandling av en maskin, eller om psykologerna, som i slutändan avgör vad som hamnar i vården, ens vill ha verktygen.
Social ångest är en särskilt intressant diagnos här. Kärnan i problemet, rädslan för att bli bedömd av andra, gör också att de flesta aldrig söker hjälp. I en stor befolkningsstudie låg mediantiden till första behandlingskontakt på ungefär 16 år. Ett verktyg som går att använda helt privat passar därför nästan misstänkt bra.
Två grupper, två sorters erfarenhet
De 808 psykologerna (legitimerade psykologer, PTP-psykologer och psykologstudenter) svarade fritt i text på två framtidsscenarier, sammanlagt 1 551 svar:
- Den digitala tvillingen: en AI-avatar av dig som psykolog, som dina klienter kan prata med mellan sessionerna eller när du inte är tillgänglig.
- Virtuella patienter: en AI som spelar patient, till exempel någon i kris eller någon som har tappat motivationen, så att du kan öva diagnostiska intervjuer och svåra samtal.
Psykologerna resonerade om något de inte hade provat. De elva patienterna hade däremot behandlats för social ångest i vår randomiserade studie Anna vs. Judith, där en AI levererade antingen KBT eller psykodynamisk terapi. AI:n ersatte terapeutstödet helt. Den ställde reflekterande frågor, påminde och uppmuntrade, och patienterna kunde skriva till den när de ville, upp till 75 meddelanden per dag.
Vi analyserade både fritextsvaren och intervjuerna med topic modeling (Latent Dirichlet Allocation), en statistisk metod som letar efter ord som brukar dyka upp tillsammans och grupperar dem i teman. Metoden är blind för sammanhang och negationer, så vi läste också de mest typiska textbitarna för varje tema innan vi tolkade dem.
Psykologerna: gärna som träningspartner, inte som ersättare
Här blev skillnaden mellan scenarierna slående. Temat om träningsnytta, med ord som utbildning, rollspel och jättebra, dominerade svaren om virtuella patienter men syntes knappt i svaren om den digitala tvillingen (en genomsnittlig temavikt på 52,7 mot 10,0 procent). En psykolog kallade idén guld värd, eftersom psykologi är ett yrke där man tränar en färdighet samtidigt som man utövar den på riktigt, ofta helt utan återkoppling.
Den digitala tvillingen väckte helt andra frågor. Det dominerande temat där (temavikt 40,0 procent, mot 8,9 för virtuella patienter) handlade om villkor och författarskap. Psykologerna ifrågasatte sällan om AI:n är smart nog. De undrade vem som står för det den säger. Psykologerna ville ha kontroll över vad “de” säger till klienten, tydlig märkning av när klienten pratar med psykologen och när det är tvillingen, och insyn i vad systemet faktiskt producerar. En del var öppna för en assisterande avatar men sa uttryckligen nej till en kopia av sig själva. En psykolog beskrev hur man då hamnar i en märklig sits: man får stå till svars för något man inte har gjort, men bär ändå ansvaret.
Två teman återkom i båda scenarierna. Det ena var en oro för att den mänskliga kontakten går förlorad. Det andra var en mer resonerande avvägning mellan nytta och risk, där en psykolog påpekade att det finns en poäng med att inte ha psykologens stöd hela tiden, eftersom det är så man bygger självständighet.
Psykologernas öppenhet verkar alltså bero mindre på vad tekniken kan och mer på vilken roll den får. Ju mer AI:n tar psykologens plats, desto fler villkor. Men inte ens de virtuella patienterna fick ett villkorslöst ja, och en psykolog påpekade att en simulerad patient aldrig blir helt som en riktig människa.
Patienterna: alltid tillgänglig, och ingen ser
Elva personer är få, men de är de enda i studien som faktiskt hade använt en AI-terapeut. Ur intervjuerna växte fyra teman fram:
- AI:n som analysverktyg. Patienterna använde den för att plocka isär sociala situationer i detalj, och flera tyckte att det var så engagerande att de höll på längre än de hade tänkt. En patient jämförde med vanlig terapi: med AI:n stöter du på något, reflekterar över det och justerar direkt, i stället för att vänta veckor till nästa session.
- Djupare självförståelse. AI:n upplevdes som ett rum där ingen dömer. En patient lyfte fram dess närmast ofattbara tålamod, att samma förklaring kunde upprepas om och om igen tills något föll på plats.
- Jämförelsen med en människa, och stigmat. Patienterna var hela tiden medvetna om att de pratade med en maskin. En tyckte att AI:n var onödigt glättig. En annan hade inte berättat för en enda vän om AI-terapeuten, men hade däremot pratat med AI:n om just det stigmat.
- Tillgänglighet dygnet runt. I stället för att spara ihop problem till ett veckomöte kunde man skriva när det var svårt, inte minst på kvällarna.
Att AI:n svarar klockan elva på kvällen är bra. För den som är rädd för andras blickar är det ännu viktigare att ingen annan ser att du frågar.
Där grupperna möts, och där de går isär
Den tydligaste skillnaden gäller tillgängligheten. Patienterna uppskattade att kunna nå AI:n när som helst, medan psykologerna såg samma egenskap som en risk för beroende. Grupperna bedömde dock inte samma sak. Patienterna beskrev ett verktyg de faktiskt hade använt, psykologerna resonerade kring en hypotetisk avatar av sig själva.
Där grupperna faktiskt är överens gäller det relationen. Patienterna upplevde AI:n som lite stöpt i en form jämfört med en människa, och psykologerna oroade sig för att förlora den mänskliga kontakten. Både patienter och psykologer påpekade att AI inte kan ersätta en mänsklig relation.
Vad betyder det här?
Två saker, tror jag. AI i behandling är nog lättast att införa där den inte tar psykologens plats, till exempel som träningsmiljö för studenter och nyutexaminerade, där ett misslyckat samtal inte drabbar en riktig patient. Och den som bygger AI-stöd för patienter behöver ta patienternas egna erfarenheter på lika stort allvar som symtomskattningarna. Att få hjälp utan att någon ser kan vara just det som får en person med social ångest att komma igång. Men kontakt som aldrig utsätter dig för andra människor kan också bli ett nytt sätt att undvika, och undvikande är precis det som håller liv i social ångest.
Några brasklappar. Elva patienter är få, och resultaten ska läsas som utforskande och hypotesgenererande. Patienterna hade dessutom själva valt AI-behandling och sedan anmält sig till intervju, så de är sannolikt mer positiva till AI än genomsnittet. Psykologerna nåddes via Psykologförbundets kanaler, och de med starka åsikter om AI är förmodligen överrepresenterade. Allt kommer från Sverige, med hög digital mognad och en lång tradition av internetbehandling, så det är inte säkert att resultaten gäller i andra vårdsystem.
Ett stort tack till Jón Ingi Hlynsson som ledde analysen och skrev fram artikeln, till Kristofer Vernmark, Catharina Lutovsky och Gerhard Andersson, och inte minst till alla patienter och psykologer som delade med sig av sina tankar.
Vad tycker du? Skulle du vilja öva på en AI-patient, eller låta en digital tvilling av dig själv prata med dina klienter? Artikeln är open access, så läs gärna hela!
Referens
Hlynsson, J. I., Vernmark, K., Lutovsky, C., Andersson, G., & Carlbring, P. (2026). Patient experience and psychologists’ attitudes toward AI in psychological treatment: A topic-modeling study. Internet Interventions, 46, Article 100999. https://doi.org/10.1016/j.invent.2026.100999 (open access)