“Du är helt dum i huvudet.” Det har jag faktiskt skrivit till en chatbot. Svaret kom blixtsnabbt: “Ja, du har rätt, jag är helt dum i huvudet.” Och det kändes faktiskt bra. I ungefär två sekunder. Sedan kom nästa tanke: vad håller jag på med? Jag sitter och har starka känslor för något som inte har några känslor alls, utan bara gissar nästa ord.
Den episoden fick jag berätta om när Louise Epstein bjöd in mig till sin podd I hjärnan på Louise Epstein. Avsnittet heter AI, en tjänstvillig kollega som behöver övervakas och släpptes den 6 september. Frågan Louise ville ha svar på var enkel att ställa och svår att besvara: hur mår vi av att samarbeta allt mer med maskiner i stället för med människor? Här är det jag tycker att samtalet landade i.
Den klappar medhårs
Vi människor ser personligheter i allt. Min robotdammsugare heter Åke, för han åker runt och har ett eget litet temperament. Så det är inte konstigt att en chatbot känns som en person. Den intressanta frågan är vilken personlighet den spelar, och där är mitt svar: outtröttligt tillmötesgående. Den klappar medhårs.
I stunden är det behagligt. På sikt är det ett problem. När jag presenterar en ny idé för en kollega ser jag hur den tas emot nästan stavelse för stavelse. Rynkade ögonbryn, ett “hm”, ett direkt mothugg. Det är mothugget jag vill ha, för det är så idéer blir bättre. En chatbot är byggd för att hjälpa till snabbt och lätt med ett akut problem, inte för att sticka hål på mina argument. Och eftersom den tränats på att välja det mest sannolika svaret ur allt som finns på nätet, riskerar den dessutom att göra oss enkelspåriga. Den får i gång mig att göra något som inte är särskilt unikt.
Vi förväxlar hastighet med kompetens
Louise beskrev något jag tror många känner igen. Först känner hon sig korkad, för maskinen skriver så snabbt. Sedan känner hon sig ganska smart, för texten är lång, logisk och trist. Jag tror att förklaringen är att vi förväxlar hastighet med kompetens. Historiskt har det varit en rimlig tumregel: den som kan ett område producerar snabbare än den som inte gör det. Nu spottar maskinen ut svar på sekunder, och imponerad blir man. Tills man läser en andra gång.
Här avgör den egna expertisen. Ställer jag frågor inom mina egna områden ser jag direkt att sammanfattningen inte är hur jag hade gjort den. Jag behöver inte vara facit, men vi har uppenbart inte samsyn. Den som saknar den grunden har inget att bottna i, ser inte felen, och köper svaret med hull och hår. Det är det jag ser som den största risken: att vi inte märker när den har fel.
Där AI:n är välkommen: de illegitima arbetsuppgifterna
Betyder det att jag är emot AI på jobbet? Nej. Inom arbetspsykologin pratar man om illegitima arbetsuppgifter: saker man blir ålagd att göra men som man tycker att någon annan borde göra. Inte nödvändigtvis tråkiga eller enkla, utan uppgifter som ligger utanför det man ser som sitt ansvarsområde. Där finns en stor och rimlig acceptans för att låta maskinen ta över. I stället för att ta strid om huruvida jag verkligen ska göra den här uppgiften, så låter jag AI:n göra den.
Mer effektiv, men vem säger åt dig att ta paus?
Louise tog upp forskning som pekar på att flitiga AI-användare får fler arbetsuppgifter, suddigare gräns mellan jobb och fritid och mer multitasking, och därmed större risk att bli trötta och utmattade. Det stämmer med min egen upplevelse. Jag arbetar mer nu än tidigare. AI:n lurar oss att tro att vi kan bli oändligt effektiva, och visst blir vi effektivare, men lockelsen ligger i att fylla den vunna tiden med ännu mer arbete i stället för återhämtning.
Jämför med spelbolagen. Många spelbolag säger numera “nu har du spelat i en timme, ta en paus”. Jag har aldrig sett en chatbot säga “du verkar jobba för mycket, jag månar om ditt välmående”. Det är inget konstigt med det. Bakom de flesta modellerna står företag som tjänar på att bygga bort så mycket friktion som möjligt.
Ännu viktigare: de sociala banden på jobbet är en av de starkaste skyddsfaktorerna mot stress och utmattning. Om chatboten, som alltid finns där, aldrig avbryter och aldrig dömer, ersätter kaffemaskinssnacket med kollegorna, då har vi gjort en dålig affär. Vi är sociala varelser. Att bli lyssnad på är viktigare än vad den som lyssnar sedan säger, och det gäller även om en maskin skulle säga det objektivt bästa.
Frågan att ställa innan du trycker på knappen
Hur ska man då tänka när chefen säger “använd den jättemycket”? Mitt förslag är en enda fråga: vad förlorar jag på att låta AI göra det här? Om svaret är att en förmåga jag behöver kommer att förtvina, då gör jag det själv. Om det är en illegitim arbetsuppgift, kör på. Och oavsett vilket: det du får tillbaka är inte facit. Även när det råkar vara rätt finns det fler perspektiv än ett.
Så använd den, men använd den med förstånd. Be den i första hand om perspektiv på det du själv har matat in, hellre än om svar. Gärna tre perspektiv i stället för ett. Då gör den tjänstvilliga kollegan det den är bra på, nämligen att ge uppslag. Besluten får du fatta själv.
Hela samtalet är 24 minuter långt och finns här: AI, en tjänstvillig kollega som behöver övervakas. Hur använder du AI på jobbet, och var drar du gränsen? Skriv gärna en kommentar.
Referens
Epstein, L. (Programledare). (2026, 6 september). AI, en tjänstvillig kollega som behöver övervakas [Poddavsnitt]. I I hjärnan på Louise Epstein. Sveriges Radio. https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ai-en-tjanstvillig-kollega-som-behover-overvakas