Den som har PTSD och söker vård får ofta vänta. Trots att traumafokuserad KBT är förstahandsbehandling i riktlinjerna når den bara en bråkdel av dem som behöver den. Artikeln vi just publicerat hänvisar till en WHO-undersökning där siffran landade på 17 procent. Det saknas helt enkelt terapeuter och tid.
Ett sätt att dryga ut terapeuttiden är att låta patienten göra en del av arbetet på egen hand, online. Men traumabehandling är inte vilken behandling som helst. Man ska närma sig det värsta man varit med om, gång på gång. Går det att göra hemma vid köksbordet?
Onlinemoduler och sex besök
I forskargruppen kring Johan Lundin och Sigrid Salomonsson har vi utvecklat en blended version av Ehlers och Clarks kognitiva terapi för PTSD, alltså en blandning av digitalt och fysiskt. Vi kallar den bTF-CT. Upplägget:
- Två introduktionsmoduler görs på egen hand den första veckan.
- Därefter fem kärnmoduler, var och en kopplad till ett fysiskt besök hos terapeuten, ungefär varannan vecka.
- Ett sjätte besök används flexibelt, till exempel för tilläggsmodulerna om skam, skuld och ältande.
- Totalt tar behandlingen 8 till 12 veckor.
Tanken är att patienten gör grovjobbet hemma, till exempel skriver ner traumaberättelsen, och att terapeuten sedan fördjupar arbetet i rummet. I en tidigare genomförbarhetsstudie med 17 patienter i vanlig vård var avhoppen låga (12 procent) och symtomminskningen stor (Cohens d = 2,13 på PCL-5). Men siffror säger inget om hur det faktiskt kändes att gå igenom behandlingen. Därför intervjuade vi patienterna.
Elva kvinnor berättar
Johan Lundin och Linda Björverud-Gustafsson intervjuade elva deltagare från två psykiatriska mottagningar och en vårdcentral i Stockholm. Alla var kvinnor mellan 19 och 43 år. Tio hade fullföljt behandlingen och en hade hoppat av. Intervjuerna tog mellan 37 och 86 minuter och analyserades med kvalitativ innehållsanalys.
- Behandlingen upplevdes som hjälpsam och flexibel. Flera uppskattade att kunna arbeta i sin egen takt, läsa om och tänka efter. En deltagare jämförde med tidigare KBT-samtal, där den tiden aldrig fanns.
- De viktigaste förändringarna var just de som modellen siktar på. Deltagarna beskrev att de lärt sig skilja på då och nu när något triggade minnet, och att skam, skuld och självanklagelser minskat.
- Det som hjälpte mest var också det tyngsta. Arbetet med traumaminnet väckte rädsla, sömnproblem och i ett fall kräkningar. Ändå beskrevs det genomgående som centralt för att bli bättre.
- Ensam hemma var det lättast att fly. När traumaarbetet skulle göras på egen hand blev det för vissa enklare att skjuta upp eller hoppa över det.
- Besöken hos terapeuten höll ihop det hela. Alla lyfte fram de fysiska sessionerna. Två av dem som funderat på att sluta sa att stödet i rummet var det som fick dem att stanna.
Titeln på artikeln kommer från en av deltagarna. Hon beskrev hur man gör grovjobbet hemma, fyller i och skriver, och sedan går igenom det tillsammans i sessionen. Hennes egna svar blev på sätt och vis själva mötet med terapeuten.
Där det skaver
Allt var inte positivt. Det är ofta kritiken man lär sig mest av.
Några tyckte att arbetsbördan var större än väntat. En deltagare beskrev hur hon inte förstått hur mycket tid det skulle ta, och att hon till slut kände att hon misslyckades. Två gick ner i tid med tillfällig sjukskrivning för att orka och hinna. Flera som tyckte att det fungerade bra hade flexibla jobb eller en förstående familj. Jag tolkar det som att upplägget i dag passar bäst den som har utrymme i vardagen, och det behöver vi ta på allvar.
En återkommande invändning gällde instruktionen att börja minnesarbetet med den värsta traumatiska händelsen. För den som bär på flera trauman kändes det otillräckligt, och minst två deltagare tolkade det som att bara ett trauma fick bearbetas. Den deltagare som hoppade av beskrev terapeutens styrning som för stel och upplevde sig inte förstådd.
Plattformen fick också kritik. Många tyckte att den kändes daterad och var krånglig att använda i mobilen. Exempelpatienterna i programmet delade meningarna. En del tyckte att de gjorde de egna reaktionerna mer begripliga, andra kunde inte relatera till dem eftersom trauman var för färska, för svåra eller för lindriga.
Fyra saker vi tar med oss
Utifrån intervjuerna föreslår vi fyra förbättringar av bTF-CT:
- Anpassa terapeutstödet efter individen, särskilt tidigt i behandlingen när traumaarbetet börjar.
- Låt strukturen följa patienten, till exempel i vilken ordning och takt modulerna görs.
- Förklara varför behandlingen ser ut som den gör, så att patienten förstår logiken bakom övningarna.
- Ge utrymme för flera trauman och säg tydligt från början att fler händelser kan tas upp under behandlingen.
Vad betyder det?
För mig är den viktigaste lärdomen att blended behandling inte handlar om att ersätta terapeuten med en skärm. Det digitala sparar tid på det som går att göra själv. Den tiden ska läggas på det som är svårast att göra ensam, och vid PTSD är det att möta traumaminnet.
Studien har tydliga begränsningar. Urvalet är litet, alla deltagare var kvinnor och sex av de sjutton patienterna i genomförbarhetsstudien intervjuades inte. Resultaten ska läsas som patienternas perspektiv, inte som ett bevis på effekt. Nästa steg är kontrollerade studier som jämför bTF-CT med traditionell traumafokuserad KBT, och intervjuer med terapeuterna.
Artikeln är open access. Läs gärna citaten från deltagarna i sin helhet; de säger mer om hur det är att gå igenom traumabehandling än någon effektstorlek kan göra.
Referens
Lundin, J., Rozental, A., Björverud-Gustafsson, L., Jansson-Fröjmark, M., Carlbring, P., Lundgren, T., & Salomonsson, S. (2026). Doing the groundwork at home, working through it together: patient experiences of blended cognitive therapy for PTSD in routine care. European Journal of Psychotraumatology, 17(1), 2727212. https://doi.org/10.1080/20008066.2026.2727212 (open access)