Sex dagar efter svärdattacken i Fagersta hade den misstänkte namngetts i 446 artiklar. Forskningen om masskjutningar och skoldåd pekar ut just den uppmärksamheten som en del av problemet. För en identifierbar grupp unga gärningsmän är berömmelsen inte en bieffekt av dådet utan målet med det. Här går jag igenom vad studierna faktiskt visar, var de är oense, och varför jag menar att svenska medier bör ge skoldåden samma forskningsbaserade riktlinjer som sedan länge finns för självmord.
Den 21 augusti attackerade en 18-åring elever på Brinellskolan i Fagersta med svärd. Sex dagar senare hade han namngetts i 446 artiklar, enligt en sökning i mediearkivet Retriever den 27 augusti. Porträttbilder publicerades återkommande, och namnet stod i rubriker. Samtidigt dammades namn och bilder från skolattacken i Trollhättan år 2015 av och spreds på nytt, så att även den gärningsmannen fick förnyad exponering.
Som psykologiprofessor har jag ägnat en del av mitt yrkesliv åt frågan om hur beteenden sprids och förändras. Det som fick mig att sätta mig in i skoldådsforskningen var hur illa berörd jag blev av mediabevakningen – den massiva exponeringen gav honom i praktiken den scen han sökte.
Uppmärksamheten är inte en bieffekt, den är målet
Redan 1966, efter en attack mot en skönhetsskola i Arizona, förklarade gärningsmannen sitt motiv för polisen med orden “I wanted to get known, just wanted to get myself a name”. Kriminologen Adam Lankford kartlade 2016 alla kända fall 1966 till 2015 där gärningsmän vid masskjutningar och skolattacker uttryckligen sagt eller skrivit att de ville bli berömda. Han hittade 24 stycken. Och tyvärr stiger kurvan brant, från ett fall på 1960-talet till sju på 1990-talet och femton efter år 2000. De uppmärksamhetssökande gärningspersonerna skilde ut sig på två sätt. De var mycket yngre än andra gärningsmän, i snitt 20 år mot 35. Och de dödade mer än dubbelt så många, i snitt 7,2 personer mot 3,0.
En studie i PNAS, den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift byggde vidare på detta. Av 195 gärningsmän vid fullbordade masskjutningar i USA 1966 till 2021 klassades 28 som uppmärksamhetssökande. Just de valde systematiskt mer överraskande måltyper och platser än sina föregångare, och överraskningen “betalade sig”. Den samvarierade med hur mycket uppmärksamhet dådet fick, mätt som besök på Wikipedia-sidor, även efter kontroll för antalet döda och skadade. Överraskningen hängde däremot inte ihop med dödstalen. Att avvika från mönstret gjorde alltså inte dåden dödligare, bara mer omtalade. Det är svårt att hitta en tydligare indikation på att uppmärksamheten fungerar som ett eget mål.
Och belöningen verkar finnas där. En genomgång av amerikanska masskjutningar 1966 till 2018 med bredare kriterier fann 45 berömmelsetörstande gärningsmän av 308 totalt. New York Times skrev om nästan alla av dem, 96 procent mot 74 procent för övriga, och gav dem i genomsnitt 50 artiklar per dåd mot 9 för andra gärningsmän. Medierna ger med andra ord mest utrymme åt just de gärningsmän som begår dådet för utrymmets skull.
Visste du att antalet döda i trafiken i USA steg med 14 procent dagen efter landets tio dödligaste masskjutningar? Ungefär 20 extra döda i trafiken per vansinnesdåd. Man tror att detta beror på den rikstäckande bevakningen, stressar och distraherar förarna när pushnotiser, flöden och samtal om dådet pockar på uppmärksamheten bakom ratten.
Inte bara ett amerikanskt fenomen
En vanlig invändning är att detta är amerikanska förhållanden,men det håller inte. En global kartläggning av 290 gärningsmän vid offentliga masskjutningar från Columbine 1999 till 2022 fann 23 uppmärksamhetssökande gärningspersoner utanför USA. Slående nog oftast i utvecklade länder, och nio av de tio dödligaste masskjutningarna i världen sedan 1999 begicks av berömmelsetörstande gärningsmän. De utomamerikanska hade dessutom amerikanska förebilder i samma utsträckning som de amerikanska själva (i ungefär två av tre fall).
Närmast oss ligger Finland. Gärningsmannen i Kauhajoki 2008 reste före sitt dåd till Jokela, där en skolskjutning ägt rum tio månader tidigare, fotograferade skolan och köpte vapen från samma handlare.
Dagarna före dådet citerade han berusad samma budskap som Jokela-gärningsmannen hade haft synligt under sitt eget dåd. Och den finska uppföljningen visar vad som hände i samhället runtomkring. Före Jokela registrerade polisen 5 till 10 massakerhot per år, mellan de två dåden 87, och fyra år senare låg nivån fortfarande nära 60. Efter Columbine registrerades på motsvarande sätt 354 hot om skolskjutning på 50 dagar, en siffra som den finska studien återger från amerikanska data.
Hur lång är fördröjningen mellan förebild och efterföljare? En studie från 2024 gick igenom 205 dokumenterade kopplingar mellan gärningsmän och deras uttalade förebilder 1966 till 2022. Det genomsnittliga avståndet var åtta år. 97 procent av efterföljarna slog till mer än 30 dagar efter förebildens dåd, nästan 80 procent minst ett år senare. Namn och bilder som publiceras i dag är alltså inte bara en fråga om de närmaste veckorna. De blir råmaterial för identifikation i många år, vilket är precis vad återanvändningen av bilderna från Trollhättan 2015 nu illustrerar.
Suicidforskningen visade vägen
Att medier kan påverka imitation är ingen ny tanke. Efter Goethes roman Den unge Werthers lidanden 1774 rapporterades en våg av självmord bland unga män i Europa, och fenomenet fick namnet Werther-effekten. I dag är det ett av de bäst belagda sambanden i mediepsykologin. Metaanalysen i BMJ, som väger samman 31 studier från fyra kontinenter, visar att rapportering om kändissjälvmord följs av 13 procent fler självmord under de närmaste en till två månaderna, och när metoden beskrivs ökar självmorden med just den metoden med 30 procent under samma period. Intressant nog hittade samma metaanalys ingen mätbar effekt av suicidrapportering i allmänhet. Det är personcentreringen och detaljerna som bär risken, inte att ämnet berörs. Studierna är naturalistiska och kan inte bevisa orsakssamband i strikt mening, men WHO:s genomgång gör en viktig precisering. Ökningarna följs inte av någon kompenserande nedgång, så det rör sig såvitt går att bedöma om ytterligare dödsfall (inte om tidigarelagda).
Av denna anledning finns WHO:s medieriktlinjer för suicidrapportering, Folkhälsomyndighetens rekommendationer och punkt 8 i de svenska publicitetsreglerna. Och de verkar göra nytta. Det klassiska exemplet är Wien, där riktlinjer för rapportering om tunnelbanesuicid följdes av att tunnelbanesuiciden minskade med 75 procent och stadens totala suicidtal med 20 procent, ett förlopp som WHO:s riktlinjedokument redovisar i detalj.
Suicidfältet har dessutom visat att medier kan skydda, inte bara skada. En metaanalys i Lancet Public Health av åtta randomiserade experiment fann att berättelser om personer som tagit sig igenom en suicidal kris minskade självmordstankar hos sårbara läsare och tittare. Effekten är måttlig och gäller tankar, inte fullbordade handlingar, men den har fått ett eget namn. Den kallas Papageno-effekten efter fågelfängaren i Trollflöjten som övertalas att avstå från att ta sitt liv. Werther och Papageno är numera ett begreppspar i forskningen. Mediernas val spelar roll åt båda hållen.
Jordbävningarna som visade på volymeffekten
Den metodologiskt starkaste studien av sambandet mellan nyhetsbevakning och masskjutningar är samtidigt den mest eleganta. Problemet är välkänt. Att dåd och bevakning samvarierar bevisar ingenting, eftersom bevakningen följer på dåden. Den råa korrelationen mellan gårdagens skjutningsnyheter och dagens dåd är i det amerikanska materialet för övrigt exakt noll. Randomisera nyhetssändningar går inte. Så två nationalekonomer letade i stället efter ett naturligt experiment, något som slumpmässigt tränger undan skjutningsnyheter av skäl som inte har med själva dåden att göra. De fann lösnigen i jordbävningar, epidemier och vulkanutbrott i länder med stor amerikansk befolkning. När en sådan katastrof inträffar bevakar amerikansk tv den, och eftersom en nyhetssändning är ett nollsummespel trängs skjutningsinslagen undan. Katastroferna går inte att förutsäga, varken för redaktioner eller för potentiella gärningsmän, och det är det som gör jämförelsen förhållandevis ren.
Resultatet blev att dagar med slumpmässigt färre skjutningsnyheter följdes av färre masskjutningar, och dagar med fler av fler. Effekten varade i två till tre veckor och försvann sedan. Som placebotest prövade forskarna vanliga mord, som inte påverkades alls. Men de tog själva upp två förbehåll. Med den mest konservativa statistisken blev fyndet svagare, signifikant bara på tioprocentsnivån (inte p<0.05), och forskarna varnar själva för att övertolka storleken på effekten. Viktigast för svensk del är att studien mäter bevakningens volym, inte innehåll. Om det är namnen och bilderna som gör skadan kan den inte besvara, och det skriver också forskarna rakt ut.
Reglerna finns redan, de tillämpas bara inte
Det bästa är att inget nytt regelverk egentligen behövs. Publicitetsreglernas punkt 15 uppmanar redan redaktionerna att avstå från namnpublicering som kan skada, om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namnet anges. Allmänintresse är i medieetiken det medborgarna måste få veta för att kunna granska samhället, inte det som bara är kul att veta. Pröva det mot Fagersta. Den misstänkte är häktad (man behöver alltså inte varna allmänheten för en farlig person), han har ingen maktställning vi behöver att granska, och dådet, varningssignalerna och myndigheternas ansvar kan skildras precis lika närgånget utan namn och ansikte. Kvar står nyfikenheten, och den räcker inte enligt reglernas egen tröskel. Pressens Opinionsnämnd har också klandrat namnpublicering där bara nyfikenheten bar den, som i fallet Hänt i Veckan 2018. (Just nu undrar du säkert vad det fallet handlade om. Men är detta avgörande att du får veta för att kunna granska makten kritiskt, eller är det kanske bara “kul att veta”? 🤔) Ändå namngavs den misstänkte i Fagersta inom något dygn, precis som gärningsmannen i Örebro 2025.
Internationellt finns sedan 2018 en konkret förlaga i förslaget “Don’t name them, don’t show them, but report everything else”. Namnge inte gärningsmannen, publicera inte porträtt, återanvänd inte tidigare gärningsmäns namn och bilder, men rapportera allt annat precis så detaljerat som granskningen kräver. Dagen efter Las Vegas-dådet 2017 ställde sig 149 kriminologer och poliser bakom samma linje i ett öppet brev, och suicidpreventionsfältet har tagit fram egna rekommendationer för masskjutningar som WHO hänvisar vidare till.
Min favoritdetalj i det amerikanska förslaget är en vardagsanalogi. När en åskådare springer in på planen under en direktsänd match visar tv-bolagen aldrig personen i bild, trots att tittarna gärna vill se. En producent svarade med en motfråga. “Why give them what they’re looking for?” Medierna klarar alltså utmärkt att kollektivt hålla inne med attraktivt material när de bestämt sig för att uppmärksamheten är själva belöningen. Och invändningen att namnet ändå sprids på nätet förväxlar existens med räckvidd. Den som drivs av att bli ihågkommen vill in på förstasidan och i tv-sändningen, inte i ett kommentarsfält. Räckvidden råder redaktionerna själva över, och att byta ut namnet mot en beskrivning ändrar enligt förslagets författare mindre än en procent av artikelns text.
Mitt förslag
Jag uppmanar Medieombudsmannen och Mediernas Etiknämnd, Publicistklubben, TT och de stora redaktionernas ansvariga utgivare att gemensamt ta fram rekommendationer för rapportering om skoldåd, efter suicidområdets förebild. Namnge inte gärningsmannen i rubrik och löptext utan uppenbart allmänintresse. Publicera inga porträttbilder. Återanvänd inte tidigare gärningsmäns namn och bilder. Rapportera allt annat, domarna, varningssignalerna och det myndigheterna missade.
Kommer det att förhindra nästa dåd? Det kan ingen lova, men metaanalysen av suicidriktlinjernas effekter (15 studier från 11 länder) visar att rapporteringen bevisligen blir bättre när riktlinjer införs. Dock kan effekten på dödstalen ännu inte säkerställas. Men riktlinjer av det här slaget är enligt samma analys osannolika att göra skada, kostnaden är nära noll och granskningen inskränks inte. Detta är inte censur , menar jag, och inte ett publiceringsförbud. Det är mediernas egen etik, tillämpad på ett område där gärningsmännen själva berättat vad bevakningen är värd för dem.
Fynden i korthet
- 24 gärningsmän vid masskjutningar och skolattacker 1966-2015 sa uttryckligen att de ville bli berömda; de var i snitt 20 år mot andras 35 och dödade 7,2 personer mot 3,0 (Lankford, 2016).
- Uppmärksamhetssökande gärningspersoner väljer mer överraskande mål och platser, och överraskningen ger mätbart mer uppmärksamhet men inte fler döda (Succar et al., 2023).
- Medierna betalar ut belöningen frikostigt. Berömmelsetörstande gärningspersoner fick i snitt 50 New York Times-artiklar per dåd mot 9 för övriga (Silva & Greene-Colozzi, 2019).
- Rapportering om kändissjälvmord följs av 13 procent fler självmord inom en till två månader, metodbeskrivningar av 30 procent fler med samma metod (Niederkrotenthaler et al., 2020).
- När skjutningsnyheter slumpmässigt trängs undan ur amerikansk tv följer färre masskjutningar inom två till tre veckor (Jetter & Walker, 2022).
- Dokumenterade efterföljare slog till i snitt åtta år efter sin förebild (Lankford & Silva, 2024).
- I Finland steg de polisanmälda massakerhoten från 5-10 per år till 87 mellan skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki, och nivån var förhöjd fyra år senare (Lindberg et al., 2012).
Referenser
Boyd, P., & Molyneux, J. (2021). Assessing the contagiousness of mass shootings with nonparametric Hawkes processes. PLOS ONE, 16(3), e0248437. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0248437
Fox, J. A., Sanders, N. E., Fridel, E. E., Duwe, G., & Rocque, M. (2021). The contagion of mass shootings: The interdependence of large-scale massacres and mass media coverage. Statistics and Public Policy, 8(1), 53-66. https://doi.org/10.1080/2330443X.2021.1932645
Hornberger, Z. T., King, D. M., & Jacobson, S. H. (2026). Temporal analysis of the clustering and hypothesized social contagion of mass killing events in the United States. Socio-Economic Planning Sciences, 103, 102349. https://doi.org/10.1016/j.seps.2025.102349
Jetter, M., & Walker, J. K. (2022). News coverage and mass shootings in the US. European Economic Review, 148, 104221. https://doi.org/10.1016/j.euroecorev.2022.104221
Laido, Z., Till, B., & Niederkrotenthaler, T. (2020). Short-term effects of media reports on terrorism that are consistent vs. not consistent with media recommendations on mass shootings: A randomized controlled trial. Suicide and Life-Threatening Behavior, 50(5), 948-962. https://doi.org/10.1111/sltb.12636
Lankford, A. (2016). Fame-seeking rampage shooters: Initial findings and empirical predictions. Aggression and Violent Behavior, 27, 122-129. https://doi.org/10.1016/j.avb.2016.02.002
Lankford, A., & Madfis, E. (2018a). Don’t name them, don’t show them, but report everything else: A pragmatic proposal for denying mass killers the attention they seek and deterring future offenders. American Behavioral Scientist, 62(2), 260-279. https://doi.org/10.1177/0002764217730854
Lankford, A., & Madfis, E. (2018b). Media coverage of mass killers: Content, consequences, and solutions. American Behavioral Scientist, 62(2), 151-162. https://doi.org/10.1177/0002764218763476
Lankford, A., & Silva, J. R. (2024). Similarities between copycat mass shooters and their role models: An empirical analysis with implications for threat assessment and violence prevention. Journal of Criminal Justice, 95, 102316. https://doi.org/10.1016/j.jcrimjus.2024.102316
Lankford, A., & Tomek, S. (2018). Mass killings in the United States from 2006 to 2013: Social contagion or random clusters? Suicide and Life-Threatening Behavior, 48(4), 459-467. https://doi.org/10.1111/sltb.12366
Lindberg, N., Sailas, E., & Kaltiala-Heino, R. (2012). The copycat phenomenon after two Finnish school shootings: An adolescent psychiatric perspective. BMC Psychiatry, 12, 91. https://doi.org/10.1186/1471-244X-12-91
Niederkrotenthaler, T., Braun, M., Pirkis, J., Till, B., Stack, S., Sinyor, M., Tran, U. S., Voracek, M., Cheng, Q., Arendt, F., Scherr, S., Yip, P. S. F., & Spittal, M. J. (2020). Association between suicide reporting in the media and suicide: Systematic review and meta-analysis. BMJ, 368, m575. https://doi.org/10.1136/bmj.m575
Niederkrotenthaler, T., Till, B., Kirchner, S., Sinyor, M., Braun, M., Pirkis, J., Tran, U. S., Voracek, M., Arendt, F., Ftanou, M., Kovacs, R., King, K., Schlichthorst, M., Stack, S., & Spittal, M. J. (2022). Effects of media stories of hope and recovery on suicidal ideation and help-seeking attitudes and intentions: Systematic review and meta-analysis. The Lancet Public Health, 7(2), e156-e168. https://doi.org/10.1016/S2468-2667(21)00274-7
Patel, V. R., Worsham, C. M., Liu, M., & Jena, A. B. (2026). The broader impact of mass shootings on traffic fatalities. JAMA Psychiatry. Advance online publication. https://doi.org/10.1001/jamapsychiatry.2026.1912
Scotti Requena, S., Arya, V., Niederkrotenthaler, T., Sinyor, M., Ueda, M., Spittal, M. J., & Pirkis, J. (2026). Impact of media guidelines on suicide-related reporting quality and suicides. Crisis, 47(3), 188-200. https://doi.org/10.1027/0227-5910/a001049
Silva, J. R., & Greene-Colozzi, E. A. (2019). Fame-seeking mass shooters in America: Severity, characteristics, and media coverage. Aggression and Violent Behavior, 48, 24-35. https://doi.org/10.1016/j.avb.2019.07.005
Silva, J. R., & Lankford, A. (2024). The globalization of American mass shootings? An assessment of fame-seeking perpetrators and their influence worldwide. International Journal of Comparative and Applied Criminal Justice, 48(2), 119-142. https://doi.org/10.1080/01924036.2022.2162095
Succar, R., Barak Ventura, R., Belykh, M., Wei, S., & Porfiri, M. (2023). Fame through surprise: How fame-seeking mass shooters diversify their attacks. Proceedings of the National Academy of Sciences, 120(20), e2216972120. https://doi.org/10.1073/pnas.2216972120
Towers, S., Gomez-Lievano, A., Khan, M., Mubayi, A., & Castillo-Chavez, C. (2015). Contagion in mass killings and school shootings. PLOS ONE, 10(7), e0117259. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0117259
Towers, S., Mubayi, A., & Castillo-Chavez, C. (2018). Detecting the contagion effect in mass killings; a constructive example of the statistical advantages of unbinned likelihood methods. PLOS ONE, 13(5), e0196863. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0196863
World Health Organization. (2023). Preventing suicide: A resource for media professionals, update 2023. https://iris.who.int/handle/10665/372691
Utöver studierna ovan bygger texten på Retriever (Mediearkivet), sökning 2026-08-27, Medieombudsmannens publicitetsregler (medieombudsmannen.se), Mediekompass och Tidningsutgivarnas “Allmänintresse – vad är det?” (mediekompass.se) samt Folkhälsomyndighetens “Medierapportering om suicid”.
