Den som har arbetat med internetbehandling känner igen mönstret. Programmet är gratis, finns i mobilen och går att göra när det passar. Ändå loggar många in en eller två gånger och försvinner sedan. Följsamheten, alltså hur mycket av behandlingen man faktiskt genomför, är en av de mest debatterade frågorna i vårt fält.
Tillsammans med Jan Maciejewski, Magdalena Lesnierowska och Ewelina Smoktunowicz vid SWPS-universitetet i Warszawa har jag prövat en idé som såg riktigt lovande ut på pappret. Resultatet blev en artikel med den ärliga titeln No easy fix for adherence in internet interventions. Någon enkel lösning finns inte, i alla fall inte den vi prövade.
Tanken var att stärka tron på att man ska klara det
Self-efficacy, ungefär tilltro till den egna förmågan, hör till psykologins mest välbelagda begrepp. Den som tror att den klarar en uppgift brukar också genomföra den. Så vi resonerade: om vi stärker människors tilltro till att de ska hinna med och hålla ut i en internetbehandling, borde fler fullfölja den.
Vi byggde en kort tilläggsmodul som man gör innan själva behandlingen startar:
- En video där tre studenter berättar om sina förväntningar, om vad som gjorde det svårt att hänga med och om vad som hjälpte dem.
- En övning där man listar sina egna troliga hinder och planerar hur man ska ta sig förbi dem.
- En övning där man hittar på en egen peppfras att plocka fram när det tar emot, i stil med “One step at a time, moving forward”.
Allt vilade på Banduras teori om var självtillit kommer ifrån: att se andra lyckas och att bli övertygad om att man själv också kan.
Först studenter, i en ganska konstruerad situation
I första studien lottades 217 universitetsstudenter till modulen eller till en väntelista. Alla fick först bekanta sig med ett påhittat stressprogram och sedan skatta hur säkra de var på att de skulle klara att följa det.
Ingen skillnad. Om något skattade modulgruppen sig lite lägre (5,62 mot 6,03), men skillnaden var inte statistiskt säkerställd. En möjlig förklaring är att modulen fick deltagarna att inse hur krävande det faktiskt är att hålla i en behandling, så att de bedömde sig själva mer realistiskt.
En bisak som säger något om vår tid: vi gick igenom deltagarnas fritextsvar och sorterade bort dem som såg AI-genererade ut eller var irrelevanta eller ofullständiga. Det gällde 44 personer, drygt var femte. Resultatet blev detsamma även utan dem.
Sedan läkarstudenter med verklig stress
Kanske var första studien för konstlad? Studenterna hade aldrig använt internetbehandling och behövde inte heller någon hjälp just då. Vi behöll därför modulen oförändrad och testade den där det gäller på riktigt. 214 läkarstudenter på sista året och nyblivna läkare under praktisk tjänstgöring lottades antingen till modulen följd av ett två veckor långt självhjälpsprogram mot arbetsstress, eller till enbart programmet.
Resultatet blev detsamma. Grupperna skilde sig inte i tilltro till den egna förmågan att följa behandlingen, varken direkt efter modulen eller efter de två veckorna. Den faktiska följsamheten skilde sig inte heller: medianen för andelen genomförda aktiviteter var 53 procent med modul och 43 procent utan, långt ifrån statistisk säkerhet (p = 0,69), och deltagarna skrev ungefär lika många ord i övningarna. Arbetsstress och arbetsengagemang utvecklades likadant i båda grupperna. Stressen sjönk något i båda, men eftersom alla fick programmet och ingen grupp stod helt utan kan vi inte säga att programmet låg bakom.
Tre av fyra försvann
Den största svagheten är bortfallet. 76 procent av deltagarna i studie 2 svarade inte på eftermätningen. Det var ett medvetet val att inte skicka extra påminnelser eller ge belöningar, eftersom vi ville se om modulen i sig kunde hålla kvar folk. Priset blev att bara 51 personer fanns kvar vid eftermätningen, och med så få går det bara att upptäcka ganska stora effekter. Nollresultatet betyder alltså inte att modulen är bevisat verkningslös. Det betyder att vi inte hittade något stöd för att den fungerar.
Vi redovisar också öppet att huvudutfallet i studie 2 byttes efter att studie 1 var klar. Alla avsteg från det publicerade protokollet står i en egen tabell i artikeln.
Varför fungerade det inte?
Vi misstänker att det handlar mindre om teorin och mer om formatet. Modulen var en engångsdos, given innan behandlingen ens hade börjat. Studenterna i första studien saknade ett egentligt behov av hjälp. Läkarstudenterna hade behovet men saknade tid. Det är samma skäl som får folk att sluta med internetbehandling över huvud taget, och en extra modul i början riskerar att bli ännu en sak att hinna med.
Vi är inte ensamma. Tidigare försök att lägga en förberedande komponent före internetbehandling har också gett magra resultat, och i en färsk studie gav till och med ett extra stödsamtal per telefon bara en liten minskning av avhoppen, som inte heller var statistiskt säkerställd.
Vad borde vi göra i stället?
Om en engångsinsats i början inte räcker ligger slutsatsen nära till hands: stödet behöver komma löpande och vid rätt tillfälle. Korta insatser inbäddade i vardagen, som svarar på de hinder som faktiskt dyker upp under behandlingens gång. Stora språkmodeller skulle kunna leverera sådant stöd, men evidensen för att de fungerar kliniskt är fortfarande tunn. AI kan alltså bli ett sätt att ge stödet, men löser inte följsamhetsproblemet av sig självt.
Jag vill också slå ett slag för nollresultaten. Det är lätt att publicera det som fungerar och glömma resten. Men den som funderar på att bygga en uppstartsmodul för följsamhet har nytta av att veta att vi redan har provat, och hur det gick.
Artikeln är open access, så läs gärna hela. Och har du själv provat något som faktiskt får folk att hålla ut i internetbehandling vill jag gärna höra om det.
Referens
Maciejewski, J., Lesnierowska, M., Carlbring, P., & Smoktunowicz, E. (2026). No easy fix for adherence in internet interventions: Two randomized studies targeting adherence self-efficacy. Internet Interventions, 46, 101006. (Eftersom jag är chefredaktör för Internet Interventions hade jag ingen del i granskningen av artikeln. Den sköttes helt av en annan redaktör.)