Tänk dig att du har paniksyndrom. Ditt hjärta rusar, du får inte luft, du är övertygad om att du håller på att dö. Skulle du frivilligt provocera fram exakt de här känslorna? Och skulle det kunna göra dig frisk?
Idag var jag med i Kropp & Själ i P1, där vi diskuterade fysisk aktivitet som behandling av psykisk ohälsa. Tillsammans med Eva Andersson från Gymnastik- och idrottshögskolan och Ingibjörg Jonsdottir från Sahlgrenska pratade vi bland annat om en brasiliansk studie som använt intervallträning mot paniksyndrom. Kan man verkligen bota panik med panik?
Studien i korthet
Muotri m.fl. (2026) jämförde intervallträning med progressiv muskelavslappning hos personer med paniksyndrom under 12 veckor. Intervallgruppen fick sprinta i 30 sekunder, med gradvis ökning från en till sex spurter per pass. Resultaten såg imponerande ut: intervallgruppen förbättrades mer på standardskalan för paniksyndrom (PAS 14,9 mot 23,1), hade färre panikattacker och mådde mindre deprimerat. I studion hann jag bara säga att jag tyckte det var en ganska dålig studie. Här är varför.
Jag läste studien ordentligt
Jämförelsegruppen var vald att förlora. Progressiv muskelavslappning (PMR) anses snarare sämre än placebo vid just paniksyndrom. Djupandningen i PMR kan ge hypokapni och rikta uppmärksamheten mot kroppsliga sensationer, alltså samma mekanism som triggar panik. Det här vet författarna: de citerar själva en nätverksmetaanalys (Pompoli m.fl., 2018) som visar att avslappningskomponenter i KBT-paket ger sämre utfall vid paniksyndrom. Trots det kallar de PMR “a conservative comparison”. Att slå en kontroll som är sämre än placebo är inte konservativt.
30 procent bortfall rapporterat som 4 procent. 102 personer randomiserades. 72 slutförde. Artikeln skriver: “Only three of the 72 enrolled subjects (4.2%) did not complete the trial.” De räknar bortfallet från den redan krympta gruppen, inte från de 102 som randomiserades. Det verkliga bortfallet var 29 procent. Av de 30 som försvann exkluderades 14 stycken efter randomisering med ett kriterium (“PAS>85%”) som aldrig definieras, varken i artikeln eller i förregistreringen. Nio av fjorton kom från avslappningsgruppen. Den “Intention to treat-analys” som presenteras använder bara de 72 som fullföljde, inte alla som randomiserades.
Studien registrerades sju år efter (!) att data samlats in. Data samlades 2015 till 2016. Studien registrerades på ClinicalTrials.gov i september 2023. Det bryter mot kravet på prospektiv registrering och innebär att ingen analysplan var låst i förväg. Det registrerade primärutfallet, att minst hälften av deltagarna skulle nå 50 procents förbättring på Hamilton-skalorna, redovisas aldrig i artikeln. Vecka 24, som hela slutsatsen vilar på (“effects sustained for at least 24 weeks”), var inte ens ett registrerat utfallsmått.
Doseringen var inte matchad. Avslappningsgruppen fick tre 45-minuterspass per vecka, alltså 135 minuter. Hur ofta träningsgruppen träffades framgår inte ens tydligt av artikeln, trots att den påstår att armarna var “matched for time and therapist contact”.
En detalj till. I tackorden skriver författarna att de använt ChatGPT för språklig redigering. I artikelns formella AI-deklaration står det att generativ AI inte användes. Hela granskningen, från insänt till accepterat, tog bara 2 månader. Ingen av de två granskarna verkar ha jämfört artikeln med studieregistret.
Men idén tror jag på
Trots allt ovan tror jag att grundidén är helt rätt. Vid paniksyndrom är det de kroppsliga reaktionerna som skrämmer mest: bultande hjärta, andnöd, yrsel. Många är övertygade om att de ska få t ex en hjärtinfarkt. Intervallträning lockar fram exakt de här känslorna i en kontrollerad miljö. Hjärtat slår hårt, du flåsar, det river i bröstet. Men katastrofen uteblir.
Det är samma princip som interoceptiv exponering, en central del av KBT vid paniksyndrom. Traditionellt görs det med övningar som hyperventilation eller att snurra på en stol, och det kan upplevas som konstlat. Att springa intervaller är naturligare och ger dessutom fysiska hälsoeffekter. Det allra snyggaste vore att kombinera psykologisk behandling med fysisk aktivitet, så att man får den hormonella effekten plus den erfarenhetsmässiga lärdomen att katastrofen inte inträffar.
Det som behövs nu är en ordentlig studie. Med en aktiv kontrollgrupp (KBT eller SSRI), prospektiv registrering och transparenta data. Idén förtjänar det!
10 000 steg: en japansk reklamkupp
Vi pratade också om myten med 10 000 steg per dag. Den siffran verkar komma från en japansk marknadsföringskampanj 1964, där en stegräknare marknadsfördes med namnet “10 000-mätaren” eftersom det japanska tecknet för 10 000 ser ut som en människa som går. Nyare forskning visar att redan 4 000 steg per dag ger stor hälsoeffekt. Har du en hund har du troligen redan knäckt nöten.
Varför gör vi det inte?
Alla vet att motion är bra, men de flesta gör för lite. Evolutionärt har det varit fördelaktigt att spara på energin. Du är inte dum för att du inte tränar. Det är vi som springer ultramaraton som är udda.
Nyckeln är att hitta meningsfull rörelse, inte “träning” i abstrakt mening. Skotta snö, bära vattenhinkar, gå med hunden. Den norske forskaren Egil Martinsen kallar det purposeful exercise. Jag tror problemet delvis är ordet “träning” i sig. Att bära vatten till sin häst? Det är ju inte träning. Fast det är precis det.
Lyssna på hela programmet
Hela Kropp & Själ, med reportage om braining-passen på Psykiatri Sydväst i Huddinge och ett starkt porträtt av 26-åriga Ella som styrketränar med medfött hjärtfel och pacemaker, finns på Sveriges Radio.
Lyssna på Kropp & Själ: “Bota panikångest med intervallträning”
Referenser
Muotri, R. W., Luciano, A. C., Garrudo Guirado, A., Lotufo Neto, F., & Bernik, M. (2026). Brief intermittent intense exercise as interoceptive exposure for panic disorder: a randomized controlled clinical trial. Frontiers in Psychiatry, 16, 1739639. (open access)