Tänk dig att du är behandlare och har två bra alternativ att välja mellan. Båda är internetbaserade, båda har stöd i forskning, och på gruppnivå fungerar de ungefär lika bra. Men tonåringen framför dig är ingen gruppnivå. Vilken behandling väljer du?
Det är frågan bakom vår nya artikel i Psychotherapy Research. Den bygger på ERiCA-studien, en randomiserad studie publicerad i The Lancet Digital Health 2022, där internetlevererad psykodynamisk terapi (IPDT) visade sig vara likvärdig med internetbaserad KBT (ICBT) för tonåringar med depression. Båda behandlingarna bestod av åtta moduler under tio veckor, med terapeutstöd och 30 minuters textchatt varje vecka. Nu har vi gått tillbaka till data från de 272 deltagarna, 15 till 19 år gamla, och ställt en annan fråga: går det att i förväg se vem som blir hjälpt, och av vad?
Vi testade åtta variabler som mättes innan behandlingen startade: depressionens svårighetsgrad, samtidig ångest, hur länge depressionen pågått, suicidtankar, anknytningstrygghet, självmedkänsla, personlighetsproblematik och färdigheter i känsloreglering. Var och en prövades både som prediktor (förutsäger den förbättring oavsett behandling?) och som moderator (förutsäger den vilken behandling som passar bäst?).
Det mesta spelade ingen roll, och det är faktiskt goda nyheter
Sex av åtta variabler förutsade ingenting alls. Hur deprimerad tonåringen var vid start påverkade inte förbättringstakten. Inte heller suicidtankar, depressionens längd, anknytning, personlighetsproblematik eller känsloreglering.
Det låter kanske som ett misslyckande, men vänd på det: en vanlig invändning mot internetbehandling är att den bara skulle passa lindriga fall. Våra data ger inget stöd för det. Tonåringar med svårare depression förbättrades i samma takt som de med lindrigare, och detsamma gällde dem med mer personlighetsproblematik. Internetbehandling behöver alltså inte reserveras för de enkla fallen, med reservationen att de allra svåraste (bland annat akut suicidalitet) inte ingick i studien.
Självmedkänsla förutsade förbättringstakten
En variabel stack ut som prediktor: självmedkänsla, alltså hur man förhåller sig till sig själv när det går dåligt. Tonåringar med högre självmedkänsla vid start förbättrades snabbare, oavsett vilken behandling de fick (p = 0,048). Såvitt vi vet är det första gången självmedkänsla testats som prediktor för förändringstakt i psykoterapi.
Effekten är liten och p-värdet ligger precis under signifikansgränsen, så den ska tolkas försiktigt. Men den passar en tanke som funnits länge inom depressionsforskningen: hur hårt man dömer sig själv i motgång kan påverka hur mycket man får ut av behandling, kanske via förmågan att bygga en god arbetsallians.
Ångesten pekade ut behandlingen
Det mest kliniskt intressanta fyndet gällde samtidig ångest, mätt med GAD-7. Det var den enda variabeln som fungerade som moderator (p = 0,010), alltså den enda som sa något om vilken behandling som passade bäst.
- Vid ångest strax över genomsnittet eller högre fungerade IPDT bättre än ICBT. Den nivån nådde 42 procent av deltagarna.
- ICBT var bara signifikant bättre vid nästan obefintlig ångest. Så låg ångest hade 2 av 272 deltagare.
- Däremellan: ingen skillnad.
Brytpunkterna är alltså allt annat än symmetriska. I praktiken pekade fyndet åt ett håll: ju mer samtidig ångest, desto mer talade för den psykodynamiska behandlingen. En möjlig förklaring är att den affektfokuserade IPDT-modellen arbetar med ångestreglering redan från första modulen, medan ångesthantering i ICBT-programmet främst kom i senare moduler. Liknande mönster har setts hos vuxna, där hög känslighet för ångest förutsade bättre utfall i psykodynamisk terapi än i KBT.
Innan du ändrar din kliniska praxis
Ett viktigt förbehåll: studien var dimensionerad för att jämföra behandlingarna, inte för moderatoranalyser, som kräver ungefär fyra gånger fler deltagare. Fynden behöver replikeras innan de används för att styra behandlingsval. Dessutom var 83 procent av deltagarna flickor, så generaliserbarheten till pojkar är begränsad.
Ändå tycker jag att studien flyttar fram positionerna. Frågan “vilken behandling för vem?” har ofta besvarats med axelryckningar eller önsketänkande. Här finns nu en konkret, mätbar kandidat: samtidig ångest. Om fyndet står sig i kommande studier kan ett enkelt formulär på nio frågor bli ett verktyg för att matcha tonåringar till rätt internetbehandling.
Artikeln är fritt tillgänglig, läs den gärna i sin helhet.
Referens
Mechler, J., Lindqvist, K., Falkenström, F., Carlbring, P., Lilliengren, P., Andersson, G., & Philips, B. (2026). Predictors and moderators in internet-delivered therapies for adolescent depression: Results from a randomized non-inferiority trial. Psychotherapy Research. https://doi.org/10.1080/10503307.2026.2686693 (open access)