Utifrån grundläggande inlärningspsykologi är det lätt att förstå hur människor lär sig att ägna sig åt hasardspel: människan lär sig helt enkelt att associera ett specifikt beteende (spelande) med en tilltalande konsekvens (spänning, ekonomisk förtjänst mm) och fortsätter därför att spela. Det är betydligt svårare att förstå varför man fortsätter att spela, trots att man inte vinner. De flesta människor kan spela och sluta när konsekvenserna blir för ogynnsamma, men människor med spelproblem upphör inte (släcks ut) trots att det inte längre medför några positiva konsekvenser. Detta leder ofta till påtagliga negativa konsekvenser.
Inom områdena depression och ångest har modern experimentell forskning om utsläckningsmekanismer lett till större insikt i hur dessa tillstånd uppkommer och vidmakthålls, vilket har sporrat utvecklingen av ännu effektivare beteendebehandlingar. Något liknande har ännu inte gjorts inom spelområdet. Ny forskning inom substansberoende antyder dock att den bristande effekten av tidigare behandlingar för spelproblem mycket riktigt kan härledas till en bristande förståelse av varför vissa verkar ha så svårt att släcka sitt beteende trots att det går dåligt. Denna nya forskning visar att den inlärda associationen mellan substanssökande beteende och utfall är hierarkiskt kopplat till den inlärda associationen mellan omständigheter och utfall. Därför räcker det heller inte att som i tidigare generationer av KBT försöka släcka ut beteendet genom att exponera människor för omständigheter som påminner om belöningssökandet, i frånvaro av de eftertraktade konsekvenserna. Detta tycks kunna förklara varför KBT hittills inte har varit särskilt effektivt, men till vilken grad detta gäller hasardspel är ännu oklart. Det är även oklart ifall nya exponeringsmetoder, som faktiskt har visat sig effektiva för substanssökande, även kan tillämpas på hasardspel.
Jag, Philip Lindner och Jonas Ramnerö ansökte tillsammans hos Svenska spels oberoende forskningsråd om anslag för att genomföra tre experimentella studier som: (1) undersöker till vilken grad denna nya inlärningsprincip och tillhörande exponeringsmetod är effektiv i att minska dysfunktionellt spelande; (2) undersöker hur väl den nya exponeringsmetoden generaliseras beroende på sammanhang och när beteendet lärdes in; samt (3) prövar effekten av fyra nya varianter av denna exponeringsmetod som realistiskt skulle kunna implementeras som tjänst på nätspelsidor för hjälpsökande.
Tidigare idag fick jag ett mejl med texten:
”Svenska Spels forskningsråd hade sitt fördelningsmöte den 15 juni. Nedan följer beslutet på din ansökan. Din ansökan var intressant och relevant inom området. Ansökan bifalles och projektet tilldelas 1 100 000 kr under en 3-årsperiod.”
Vi kommer att rekrytera ett stort antal deltagare (1600) från hela världen, som genomför experiment på nätet. Dessa experiment påminner till form och utseende om hur nätspelande faktiskt går till men är utformade för att på olika sätt lära in och släcka ut realistiska spelbeteenden. Tillsammans kommer dessa tre studier att resultera i en bättre förståelse av varför vissa människor fortsätter att spela trots negativa konsekvenser, samt hur dessa beteenden kan släckas ut med nya metoder. Detta förväntas i sin tur leda till att fler människor får hjälp att sluta med tvångsmässigt, destruktivt spelande.
Foto: Per Carlbring
