På samma gång som psykologiska behandlingsmetoder är kraftfulla nog att hjälpa människor övervinna psykisk ohälsa är de tillräckligt potenta för att ge upphov till negativa effekter. Vår forskning visar att försämring och oönskade händelser ibland kan förekomma, varför det är viktigt att reglera vem som egentligen tillåts behandla psykiatriska tillstånd.
I Sverige värdesätts patientsäkerheten högt. Lagstiftning och tillsynsmyndigheter ser till att du som patient kan känna dig trygg i att den vård som ges uppfyller krav på vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. I den ovanliga händelsen att biverkningar eller tillbud uppstår kontrolleras händelsen noggrant samtidigt som ansvar kan utkrävas. Om du får fel medicin eller om en operation inte genomförs korrekt ska detta utredas för att förhindra liknande händelser i framtiden. I vissa fall kan även ansvarig få en varning eller mista sin legitimation.
Patientsäkerheten upprätthålls även utanför den reguljära sjukvården, bland annat gällande vem som får förskriva läkemedel, ta blodprov samt ge rekommendationer och erbjuda åtgärder för allvarliga sjukdomar. Det innebär att butiksbiträdet i en hälsokostaffär inte får föreslå homeopatiska preparat vid exempelvis cancer. Men till skillnad från sådant som rör vår fysiska hälsa är psykiatriska tillstånd inte reglerade utanför hälso- och sjukvården. Det är alltså fritt fram för vem som helst att öppna upp en egen terapimottagning samt utan rätt utbildning och kompetens ta sig an och behandla personer som lider av exempelvis depression, ångestsyndrom, ätstörningar och bipolaritet.
Vid flera tidigare tillfällen har denna märkliga situation uppmärksammats av oss och några av landets professionsförbund, bland annat i debattartiklar i Dagens Nyheter (2014-06-10 och 2015-06-30). Dessvärre har varken den förra eller nuvarande regeringen valt att ta till sig våra uppmaningar att se över lagstiftningen på området. En anledning till detta skulle kunna vara att väldigt lite forskning har bedrivits i ämnet negativa effekter av psykologiska behandling. Att biverkningar kan uppstå av läkemedel känner de flesta till, men att något liknande kan uppstå till följd av det som pågår i terapirummet är det nog få som vet.
Enligt Statens Offentliga Utredningar (SOU 2010:65) konstaterades det exempelvis att ”Några vetenskapliga studier eller undersökningar av förekomsten av behandling av psykiska sjukdomar utanför hälso- och sjukvården, och risker och skador med sådana behandlingar, har såvitt vi kunnat utröna inte genomförts.” (s. 384). Denna utredning lutade sig framförallt på en översikt av Socialstyrelsen (Artikelnr: 2001-107-16), där en enkät riktad till personal inom hälso- och sjukvården med enbart 71 (74 %) svarande inte fann belägg för att kvacksalveri förekom i någon stor utsträckning gällande psykiatriska tillstånd. Dessutom rådfrågades det dåvarande vetenskapliga rådet i psykiatri: ”Utan att ordentligt gått igenom den vetenskapliga litteraturen har han en känsla av att antalet exempel på personer som farit illa av ickelegitimerade psykologers utrednings- och behandlingsmetoder är relativt få i förhållande till den mycket stora verksamhet det handlar om.” (s. 31-32). På grundval av denna utdaterade och synnerligen magra genomgång ansågs det inte vara nödvändigt att införa några åtgärder i syfte att reglera vem som får behandla psykiatriska tillstånd.
Mycket har dock hänt i forskningen sedan dess. Vi har bland annat bedrivit ett flertal studier på patienters egna upplevelser av att genomgå psykologisk behandling, verksamma klinikers erfarenheter av negativa effekter bland sina patienter samt systematiska översikter över hur många som försämras trots att de får tillgång till bästa möjliga vård. Det visar sig att oönskade händelser inte alls är särskilt ovanliga; uppemot en tredjedel av de svarande anser sig ha fått nya symptom, sämre tilltro till sig själva och grusade förhoppningar om att de ska bli hjälpta. Likaså nämner kliniker att de har mött patienter som har försämrats under behandlingen men att kunskapen om negativa effekter samtidigt är låg. Dessutom pekar våra resultat på att nästan sex procent rapporterar förvärrade problem efter att ha avslutat sin behandling.
Dessa rön bekräftas i internationell forskning. Uppskattningsvis försämras 5-10 % av alla patienter oavsett form av psykologisk behandling. En stor enkätundersökning bland tiotusentals patienter inom det offentliga sjukvårdssystemet i Storbritannien, the National Health Service, visar även att 5.2 % upplevde bestående skadliga effekter av sin behandling. Även om de allra flesta blir bättre av att söka hjälp för sina besvär finns det alltså tecken på att psykologiska behandlingsmetoder också är tillräckligt potenta för att ge upphov till negativa effekter. Dessa studier har dock rört psykologiska behandlingsmetoder med starkt vetenskapligt stöd. Hur det förhåller sig med behandlingar utanför den reguljära sjukvården är fortfarande oklart. Det går dock att anta att mörkertalet är stort eftersom den enskilde individen står skyddslös och inte har någonstans att vända sig i händelse av ett tillbud.
Detta understryker vikten av att reglera vem som får behandla psykiatriska tillstånd även utanför hälso- och sjukvårdens område, precis på samma sätt som för kroppsliga sjukdomar. Vi råder därför regeringen att:
1. Undersöka förutsättningarna att juridiskt begränsa vem som får bedöma, behandla samt ge rekommendationer till människor som lider av psykisk ohälsa. Precis på samma sätt som det finns etablerade riktlinjer för vilka professioner som får ta sig an svåra kroppsliga sjukdomar ska det vara tydligt vem som får ta hand om de som mår dåligt psykiskt – en så kallad ”kvacksalverilag” för psykiatriska tillstånd.
2. Satsa större resurser på psykologisk behandling inom den reguljära sjukvården, det vill säga att ge ett rejält tillskott till landets vårdcentraler och psykiatri för att anställa och vidareutbilda personal som har rätt utbildning och kompetens för att möta de som mår dåligt. En anledning till att människor söker sig till alternativa behandlare som inte står under tillsyn av Socialstyrelsen är just långa köer inom hälso- och sjukvården för vård av psykisk ohälsa.
Idag har kunskapen kommit ikapp oss ifråga om psykologiska behandlingsmetoder kan ge upphov till negativa effekter. Svaret är att psykologisk behandling inte bara handlar om att ”prata med någon”, utan rör sig om verksamma interventioner som i fel händer och utövat på fel sätt kan vara direkt skadliga både på kort och lång sikt. Det är därför viktigt att se över lagstiftningen kring vem som får behandla psykisk ohälsa.
Alexander Rozental, leg. psykolog, fil.dr, Stockholms universitet
Per Carlbring, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, professor, Stockholms universitet
Gerhard Andersson, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, professor, Linköpings universitet
