Idag publicerades en intervju med mig i Dagens Nyheter om road rage, fenomenet där annars hyggliga människor kan förvandlas till rasande bestar bakom ratten. I intervjun gav jag sju konkreta råd för att undvika “vägvrede”. Efteråt kom jag att tänka på något som vi knappt berörde: själva kommunikationsproblematiken i trafiken.
Vad vet vi om risk och utfall
En representativ amerikansk telefonundersökning med 1382 förare visade att milda vredesuttryck är vanliga, men att allvarliga konfrontationer är sällsynta. De flesta har skrikit för sig själva i bilen eller till passagerare. Cirka 40 procent har tutat eller ropat genom rutan. 16 procent har gjort obscena gester. 10 procent har tänkt på att skada en annan förare. Endast 2,5 procent uppgav att de någon gång varit i direkt konfrontation med en annan bil eller förare. Mindre än 2 procent har lämnat bilen för att argumentera eller slåss, och mindre än 5 procent bar ett vapen.
I samma studie kopplades en skala för arg och hotfull körning till riskbeteenden och olyckor, även efter kontroll för kön, ålder, exponering, alkohol och hastighetsöverträdelser. Den verbala frustrationen i sig förklarade däremot inte olyckor. Förare över medel på den arga och hotfulla delskalan hade cirka 50 procent högre sannolikhet att rapportera en allvarlig olycka någon gång. Män låg nästan dubbelt så högt som kvinnor på den arga och hotfulla delskalan. Förare under 30 år låg omkring 3,5 gånger högre än förare över 55 år.
Vad driver aggression bakom ratten
En ny systematisk översikt av 148 studier sammanfattar psykologiska korrelat till aggressivt körbeteende. Fynden pekar på fyra kluster: personlighet, självreglering, psykologisk funktion och perceptioner. Antisociala personlighetsdrag som “mörka triaden“, hög sensationssökande och neuroticism var positiva korrelat. Adaptiva drag som samvetsgrannhet, empati och altruism var negativa korrelat. Bristande självreglering, impulsivitet och emotionell dysreglering hängde ihop med aggression, medan emotionell intelligens och mindfulness var skyddande. Kognitiva processer som ilskegrubblande och dömande tankar var robusta riskfaktorer. Attityder och sociala normer som legitimerar regelbrott var starkare korrelat än riskbedömningar i sig. Översikten noterar även metodproblem: heterogena definitioner och många som svarat var mer eller mindre tvingade studenter.
Upplevelsen att andra kör avsiktligt vårdslöst eller beter sig orättvist kan utlösa aggressiva reaktioner. När vi känner oss ignorerade, förödmjukade eller kritiserade i trafiken ökar benägenheten att svara med fientlighet eller hämndbeteende.
Kommunikationsvakuumet i bilen
Bilen kapslar in oss och tar bort ansiktsuttryck, tonfall och kroppsspråk (förutom fingret!). Kvar finns i praktiken ett enda verktyg: signalhornet. Det är binärt och semantiskt grovt, vilket ökar risken att tvetydiga situationer tolkas som medveten provokation. När vi redan har en tendens att tolka andras beteende som avsiktligt provocerande eller orättvist, kan till och med ett enda tut uppfattas som en fientlig handling.
Ett testbart designförslag!
Kanske skulle ett differentierat akustiskt system skulle kunna återinföra social nyans? Se bilden med de tre olika tutorna!
- Varningssignal: nuvarande horn för omedelbar fara.
- Informationssignal: lågintensiv kort signal för neutral uppmärksamhet.
- Nertrappande signal: tydlig ursäktssignal.
Det skulle vara ett spännande experiment att installera olika typer av signalhorn på bilar. Hypotesen är enkel: möjligheten att snabbt markera “mitt fel” kan kanske bryta den reaktiva kedjan från tolkad provokation till ilsket svar.
Har du själv upplevt hur kommunikationsbrist i trafiken lett till onödiga konflikter? Eller har du idéer på hur vi skulle kunna lösa problemet?