Thomas Lerner, reporter på Dagens Nyheter, intervjuade mig i slutet av August 2015 om hur ofta vi ljuger, varför vi gör det och drivkrafterna bakom fusk. Mina svar och tankar kan du läsa i artikeln ”Psykologen om varför vi fuskar”.
Visste du att många tror att de är bra på att upptäcka om någon ljuger och fuskar? Studier visar dock att de som medvetet försöker avslöja en lögnare eller fuskare bara lyckas marginellt bättre än om de förlitat sig på slumpen. I de flesta studier brukar siffran 54% dyka upp. Det vill säga om försökspersoner ska avgöra om någon ljuger eller talar sanning så brukar man ha rätt 54% av gångerna. Det är bara marginellt bättre än om man skulle singla slant (vilket ju skulle ha blivit 50% korrekt). De fyra procentenheterna man är bättre än slumpen förklaras ofta av att vissa människor är exceptionellt usla lögnare. Hur är det med dig? Ljuger du?
Det finns ett klassiskt test (se nedan) som är utformat för att upptäcka om man själv försöker framställa sig i bättre dager. Testet heter the Marlowe-Crowne Social Desirability Scale och består av 33 påståenden som ska besvaras med stämmer eller stämmer inte. Hela eller delar av testet brukar smygas in i enkätundersökningar för att avslöja skönmålning. Prova själv – hur stor lögnhals är du egentligen? (tolkningen av dina svar kommer automatiskt efteråt)
[su_table]
| [WpProQuiz 6] |
[/su_table]
TIPS: Läs också ”Psykologisk forskning om Facebook (eller ”ge en dator 10 av dina likes och den berättar vem du är”)”
Jag tror själv att jag besvarade testet 100% sanningsenligt, men fick 72,73 %. Ljuger jag verkligen för mig själv till trettio procent? Det känns inte så.
Hej Sofie! Det vore intressant att se vilka frågor du fick ”fel” på och sedan höra hur du resonerar kring de olika (ganska tillspetsade) frågorna. Det är nämligen inte alls säkert att du ljuger utan faktiskt i själva verket är en bättre människa än normalindividen! Du sätter fingret på något som är viktigt, nämligen att man inte ska lita på formulär och enkäter blint. Istället är denna typ av tester bäst om de kan vara diskussionsunderlag i ett samtal.
Hej Per!
Bättre och bättre vet jag inte. Jag svarade ärligt på allt, även sånt som inte stämmer in på hur människor som känner mig tror att jag är, till exempel att jag har utnyttjat människor.
En fråga jag svarade nej på är om jag vill att människor jag hatar ska drabbas av olycka (egentligen stod det om man vill att någon överhuvudtaget ska drabbas av olycka). Jag kan känna en reflex att vilja slå och göra illa människor jag hatar (dessa är oftast människor som plågar eller gjort mig illa, några andra brukar jag inte hata). Men att dessa ska drabbas av olycka, det vill jag inte.
Det handlar om egen erfarenhet av olycka, och det önskar jag ingen. Till en början var attityden att jag inte ville någon något illa lite tillkämpad, det hade mer att göra med att jag var ganska defensiv, och lite för snäll. Men nu när jag är mer aktiv och jag-stark bottnar jag verkligen i den känslan. Det är verkligen skönt, och ger ett verkligt lugn i själen!
Jag känner inte att det gör mig bättre än normalindividen, men om det nu verkligen skulle vara ovanligt får jag väl säga att det kanske gör att jag har det bättre än normalindividen.
En annan var det här med ”Jag har aldrig känt att jag vill säga till nån”. När nån gör nått jag absolut inte gillar är reflexen att jag vill avlägsna mig. Jag VILL aldrig säga till nån, men om de breder ut sig på en plats jag fått mig tilldelat och inte kan byta, eller om det gäller mig personligen, till exempel hur en expedit behandlar mig så kan jag säga till. Om nån spelar hög musik byter jag till en annan kupé.
Jag har lite svårt att ringa in värderingarna bakom frågorna. Men det verkar vara en ganska framåt offensiv person som skrivit frågorna. En karriärperson från stora staden. Antingen en man eller en ovanligt kaxig kvinna.
Som person har jag nog till viss del efter många år i staden lyckats bevara en lantlig defensiv inställning, att inte blanda mig i, tävla med eller relatera till andra människor. Att hålla sig lite utanför.
Testet säger mer om min karaktär än om hur ärlig jag är mot mig själv, eller hur ”bra” jag är, tror jag. Kanske är jag sån andra vill framstå men inte vara, men det är bättre att vara det än att framstå som det, det handlar ju främst om hur man har det med sig själv.