I ett debattinlägg av den 15/1 har ett antal akademiker gett synpunkter på riktlinjer rörande behandling av depression och ångestsyndrom som Socialstyrelsen nu lämnat ut på remiss. Riktlinjerna, som tagits fram av ett 60-tal svenska experter, är i stort likadana som de som fastställdes 2010 och är också överensstämmande med de utvärderingar som gjordes av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) 2004 och 2005. Psykologisk behandling rekommenderas som förstahandsalternativ för lätt till medelsvår depression och nästan alla ångestsyndrom. Internationellt sett är de lika de riktlinjer som finns i Storbritannien och USA, där lejonparten av psykologisk behandlingsforskning utförs och publiceras.
Skribenterna hävdar att det, medan det är positivt att fler terapeuter får utbildning i KBT, är ett problem att ”enfald håller på att ersätta mångfald”. Viktigt att framhålla är att KBT inte är en enda metod, utan ett stort antal väsentligt olika insatser som väljs ut baserat på klientens problem och behov. KBT innebär mångfald, inte enfald. Socialstyrelsen konstaterar dessutom att det är stor brist på kompetens i KBT. Trots att tydliga riktlinjer funnits i många år, är behandlare med KBT-utbildning i klar minoritet och det sker ingen ökning av KBT-utbildade psykologer. Socialstyrelsen vill därför se en kraftansträngning för att öka kompetensen i KBT.
Protester från anhängare av andra terapimetoder är förväntade och i en fråga har de rätt: Rörande lindrigare depressioner har stora forskningsgenomgångar (metaanalyser) visat att andra psykoterapimetoder har likvärdiga resultat som KBT. De är alla på samma nivå – mediokra resultat.
De hävdar senare att ”aktuell terapiforskning” visar att terapeutens relationsskapande förmåga, patientens preferenser för behandlingsmetod och alliansen mellan behandlare och klient har större betydelse än metoden i sig. Detta är felaktigt och dessutom knappast ett argument för någon form av behandlingsmetod. I den största publicerade studien svarar terapeutfaktorn för endast 5% av behandlingsutfallet (Wampold & Brown, 2005). Rörande patientens preferenser för behandlingsmetod konstateras bara en liten effekt (Swift & Callahan, 2009). Den terapeutiska alliansens inverkan är svår att bedöma, då en metod som fungerar naturligtvis också ger ökad allians mellan behandlare och klient. Skribenterna menar också att KBT leder till fler avhopp, vilket inte stämmer enligt Swift & Greenbergs stora metaanalys. Inga av dessa argument håller alltså för en vetenskaplig granskning.
Skribenterna avslutar med att uttrycka oro för att ingen skall vilja utbilda sig till psykodynamisk terapeut. Vår erfarenhet från psykologutbildningar och tillgänglig data visar inte heller att studenterna slutar intressera sig för psykodynamisk terapi, trots att liknande slutsatser om och rekommendationer för KBT har funnit i flera år. Vi är dessutom medvetna om att ny forskning om PDT kommer och att metoderna moderniserats vilket gör att framtida riktlinjer kan komma att ändras. I en så viktig fråga måste man släppa personliga preferenser, akademisk prestige och professionsintressen. Låt vetenskapen styra. För patienternas och samhällets skull.
Dan Katz, Styrelseledamot Vetenskap och Folkbildning
Lars-Göran Öst, professor emeritus vid Stockholms universitet
Katja Boersma, professor vid Örebros Universitet
Per Carlbring, professor vid Stockholms Universitet
Tomas Furmark, professor vid Uppsala Universitet
Ata Ghaderi, professor vid Karolinska Universitet
Örjan Sundin, professor vid Mittuniversitet
Maria Tillfors, professor vid Örebro universitet samt Karlstad universitet
[Ovanstånde publicerades som en replik i DN den 20 januari 2017 – se originalet här: http://www.dn.se/debatt/repliker/lat-vetenskapen-styra-valet-av-behandling/ ]
TIPS: Se också Socialstyrelsens egna replik här.