Grattis Alexander Rozental som disputerar idag!

Idag disputerar psykologen Alexander Rozental på en avhandling med namnet “Negative effects of Internet-based cognitive behavior therapy: Monitoring and reporting deterioration and adverse and unwanted events“. Jag har varit huvudhandledare och Johanna Boettcher och Gerhard Andresson biträdande. Vi är alla tre enormt stolta över Alexander!

Förhoppningsvis kommer även opponenten, Adam Radomsky från Kanada, vara lika imponerad. I betygsnämnden ingår Jonas Ramnerö (Stockholms universitet), Rolf Sandell (Lunds Universitet), Inger Hilde Nordhus (Universitetet i Bergen) samt Max Scheja (Stockholms Universitet).

Hör Alexander berätta om sin avhandling (6 minuter):

Alexander sammanfattar själv sin avhandling som följer:

Internetbaserad kognitiv beteendeterapi (IKBT) har goda förutsättningar att kunna bli en form av psykologisk behandling som på ett effektivt sätt hjälper patienter med att hantera sin psykiska ohälsa och förbättra sitt välmående. Trots detta är det dock långtifrån alla som tycks bli bättre. För en del kan det till och med resultera i negativa effekter. Det övergripande syftet med denna avhandling har således varit att undersöka förekomsten av sådana fall och hur dessa uttrycks, såväl med kvantitativa som kvalitativa metoder.

Studie I fastställde andelen försämrade, oförändrade samt andra ogynnsamma eller oönskade händelser bland 133 personer som behandlades med IKBT för social ångest. Resultatet visade att uppemot 6,8 % försämrades under sin behandlingsperiod beroende på vilket självskattningsformulär respektive tidpunkt som studerades, beräknat enligt metoden Reliable Change Index (RCI). Likaså var 29,3 % till 86,5 % oförändrade vid eftermätningen samt att 12,9 % rapporterade andra former av negativa effekter.

Studie II undersökte svaren på öppna frågor som gällde ogynnsamma eller oönskade händelser bland 556 patienter i fyra olika kliniska studier med IKBT; social ångest, paniksyndrom, egentlig depressionsepisod och prokrastinering. Totalt sett rapporterade 9,3 % att de hade erfarit negativa effekter, vilka analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Två övergripande kategorier och fyra subkategorier framkom; patientrelaterade, som ökad insikt respektive nya symptom, samt behandlingsrelaterade, som svårigheter att implementera behandlingsinterventionerna respektive problem med behandlingsformatet.

Studie III utrönte andelen patienter som försämrades i enlighet med RCI, baserat på insamlad rådata från 2866 personer i 29 olika kliniska studier med IKBT. Resultatet visade att försämring var mer förekommande hos de som var i en kontrollgrupp, 17,4 %, jämfört med de som fick behandling, 5,8 %. Bland de som genomgick behandling existerade det även ett par prediktorer som innebar lägre odds för försämring; större svårigheter vid förmätningen, att befinna sig i en relation, att ha en universitetsutbildning respektive att vara äldre. För de som var i en kontrollgrupp var enbart större svårigheter vid förmätningen relaterat till lägre odds för försämring.

Studie IV testade ett nykonstruerat självskattningsformulär; Negative Effects Questionnaire. Resultatet visade på en faktorlösning med sex faktorer och 32 påståenden; symptom, kvalitet, beroende, stigma, hopplöshet respektive misslyckande. En tredjedel av personerna svarade att de hade upplevt obehagliga minnen, stress och ångest, samtidigt som nya symptom och bristande kvalitet i både behandlingen respektive den terapeutiska relationen hade haft störst negativ inverkan på dem. Den generella slutsatsen av denna avhandling är således att negativa effekter förekommer i IKBT och att de kännetecknas av försämring, ett oförändrat tillstånd samt andra ogynnsamma eller oönskade händelser, något som liknar tidigare forskning av psykologisk behandling som bedrivs ansikte-mot-ansikte. Forskare och behandlare i IKBT rekommenderas att övervaka och rapportera negativa effekter i syfte att förhindra en negativ utveckling i behandlingen samt för att öka kunskapen om vad som kan bidra till deras förekomst. Framtida forskning bör undersöka relationen mellan negativa effekter och behandlingsutfall utifrån längre tidsperspektiv för att se om dess påverkan är övergående eller ihållande. Vidare kan till exempel intervjuer utföras med de patienter som har försämrats för att ta reda på om och hur det uppfattas samt huruvida det har förorsakats av behandlingen eller andra omständigheter.