Testa om du har social fobi – 14 snabba kryssfrågor ger dig svar på 2 minuter

Med hjälp av ett svenskutvecklat formulär kan du snabbt grovtesta din nivå av social fobi. Testet är en kortversion av Social Phobia Screening Questionnaire (SPSQ).

Varför får man social fobi?

Social fobi uppkommer vanligtvis vid 12–17 års ålder. Tonåren är en sårbar period där många upplever osäkerhet och vacklande självförtroende. Känsligheten för att bli granskad och bedömd blir påtaglig. Social fobi förekommer även i barndomen och åtskilliga personer med social fobi beskriver att de varit blyga som barn. Det är ovanligt att social fobi märks för första gången efter det att man har fyllt 25. Vi vet inte säkert orsakerna till att man får social fobi, men många olika förklaringsmodeller diskuteras i forskningslitteraturen.

Ofta ses ångestreaktioner som något som har lärts in genom associationer. Detta kallas klassisk betingning och fungerar på samma sätt som för Ivan Pavlovs berömda hundar som lärde sig att förknippa en ringande klocka med att det var mat på gång (de började dregla då de hörde klockan). För en person med social fobi kan betingning innebära att det har hänt något obehagligt eller pinsamt i en social situation, t.ex. vid tal inför en grupp, så att situationen därefter har kommit att förknippas med starkt obehag. Kanske har man varit med om något förödmjukande, t.ex. blivit utskrattad, offentligt kritiserad, ifrågasatt eller på annat sätt negativt bedömd. Om man någon gång fått kraftig ångest eller upplevt en plötslig panikkänsla vid tal inför en grupp, och kanske känt sig tvungen att rusa ut, är det lätt att förstå att situationen kan komma att kännas obehaglig i framtiden. Tidiga negativa erfarenheter av att tala inför grupp kan sedan leda till oro inför och undvikande av denna typ av situation. Problemsituationen kan bli allt mer ”laddad” vilket i sin tur skapar en ond cirkel av förväntansångest/oro och undvikande. De negativa erfarenheterna leder till dåligt självförtroende. Man litar inte på sin egen förmåga att hantera situationen på ett bra sätt och överdriver riskerna för att något ska gå på tok. Obehaget kan sedan också spridas till andra liknande situationer. Detta kallas generalisering.

Många av dem som lider av social fobi har växt upp med en förälder som själv besvärats av social rädsla eller ångest och föräldern kan då fungera som en modell som barnet tagit efter – s.k. modellinlärning. Personer som senare utvecklar social fobi berättar ibland att de haft kritiska och dömande föräldrar som inte varit nöjda hur bra de än presterat. Andra har kanske haft föräldrar som varit överbeskyddande, vilket resulterat i att man i förlängningen blivit onödigt vaksam och självkritisk i sociala situationer. Det är också ganska vanligt att man varit utsatt för mobbning eller varit ett ensamt barn som haft svårt att få kompisar och därigenom med tiden kommit att utveckla en social fobi.

Forskning inom utvecklingspsykologi har påvisat att medfödda tendenser till blyghet, s.k. inhiberad temperamentsstil som visar sig väldigt tidigt i livet, kan föregå social fobi som vuxen. Föräldrarna till sådana barn är ofta själva ängsligt lagda. Andra studier har visat att social ångest tenderar att förekomma oftare i vissa familjer, vilket kan innebära att ärftliga faktorer spelar in. Tvillingstudier har också bekräftat att det finns en ärftlig komponent bakom social ångest. Man räknar med att ärftliga faktorer förklarar åtminstone 30 procent av uppkomsten av social fobi. Det innebär samtidigt att miljö- eller omgivningsfaktorer förmodligen är relativt sett viktigare än genetiken.

Man vet också att biokemiska processer i hjärnan spelar en viktig roll för utvecklandet av ångest. Våra signalsubstanser, som överför signaler mellan olika nervceller i hjärnan, kan av någon anledning vara i obalans. Serotonin är ett exempel på en sådan signalsubstans, och läkemedel som påverkar nivåerna av serotonin i hjärnan kan användas för att behandla social fobi (se avsnittet om farmakologisk behandling). Neurobiologisk forskning har också visat att vissa regioner i hjärnan som svarar för känsloupplevelser, framförallt kärngruppen amygdala i tinningloben, är extra känsliga vid social fobi. Detta kan resultera i en sårbarhet som under vissa förhållanden gör att vi övertolkar och reagerar extra kraftigt i situationer som antagligen inte utgör någon egentlig fara.

Sammanfattningsvis går det inte att peka på någon enskild faktor som ensam kan förklara uppkomsten av social fobi. Den starka sociala ångesten kan i stället ses som ett resultat av samspelet mellan en rad olika faktorer både inom och utanför individen.

Tips om du vill söka hjälp

53 svar på ”Testa om du har social fobi – 14 snabba kryssfrågor ger dig svar på 2 minuter”

  1. Hallå

    Det e så att ja har en väldigt svår social fobi
    Kanske värre än någon kan tänka sig
    Väldigt psykisk introvert

    Har hållt inne den i ca sju år
    Tagit mkt skit, varit på saker, miljontals som ja oftast tvingats gå på.

    Hur får man hjälp

    Kan ni maila mig?

    Micke __91@hotmail.com

    • Du borde ha fått en förklaring på två textstycken precis under meningen om vilken poäng du fick. Testa gärna att göra enkäten en gång till och kika noga under poängen. Men den korta svaret är:

      0–16 poäng Troligen inte social fobi
      17–21 poäng Riskzon för social fobi
      över 21 poäng Troligen social fobi
      över 29 poäng Troligen generaliserad social fobi

      Nu är ju detta absolut inte ett diagnostiskt test utan mer en fingervisning. I ditt fall verkar det sannolikt så att det finns anledning att fundera över om du vill söka hjälp. Prognosen är nämligen god – se här: https://www.socialstyrelsen.se/nationellariktlinjerfordepressionochangest/sokiriktlinjerna/vuxnamedsocialfobi1

  2. Jag fick 45 av 56 och jag vet att jag har någon sort social fobi. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och mår jättedåligt. Hur ska man göra och vad kan man göra?
    Sandy.messo@hotmail.com

  3. Jag fick 45 och gjorde väl antagligen testet från början för att jag inte mår bra i sociala situationer, borde man söka hjälp? Hur gör man isf?

    • Jag tycker definitivt att du ska överväga att söka hjälp – prognosen är god och livskvalitetshöjningen brukar vara betydande. Exakt var du söker hjälp beror förstås på var i landet du bor. Visserligen finns det en bra (och testad) självhjälpsbok men det kräver mycket som kan vara svårt att få till på egen hand. Så mitt bästa tips (som baseras på Socialstyrelsens nationella riktlinjer) är att testa KBT med en levande behandlare. Det kan dock vara relativt dyrt om en ska bekosta det ur egen ficka så ett smidigt sätt att få bra och billig hjälp är att vända sig till en psykologmottagning. Då får man hjälp av psykologstudenter som är i slutfasen av sin utbildning och deras psykoterapier bedrivs under handledning av erfarna, legitimerade psykologer/ psykoterapeuter. Om du bor i Stockholm kan du höra av dig hit: http://www.psychology.su.se/om-oss/psykoterapimottagning

  4. Jag är 17 år och fick 24 poäng. Jag vet inte om det är normalt i min ålder men jag är ganska säker på att jag tänker betydligt mycket mer på hur jag uppfattas och analyserar in i minsta lilla detalj om vad andra ska tycka om mig, vilket är väldigt jobbigt. Jag vill så himla gärna vara accepterad och omtyckt och försöker göra så mycket för att vara omtyckt och passa in. Mitt självförtroende är väldigt lågt och jag jämför mig med alla i min omgivning exakt hela tiden och tänker att jag genast är värdelös och inte duger. Men jag har inte så dålig självkänsla eftersom jag trivs med mig själv som person och inte tycker så illa om mina prestationer, utan det är mitt utseende och sociala förmågor som gör mig så himla sjukt osäker. Detta är sjukt jobbigt då jag kan gå runt och bli rejält nedstämd bara av att se någon annan jag tycker är så mycket coolare, finare eller har fler kompisar än mig. Jag har dock inte bara downs utan kan ibland lyckas intala mig att jag är fin och bra, eller åtminstone okej, men detta ändras snabbt då jag är så känslig för andras intryck, vilket hindrar mig från att umgås med folk, vara social, leva och vara som jag vill! :( men har däremot inget som helst problem med att prata med vuxna, då det inte känns lika viktigt vad de tycker om mig och hur de dömer. Har jag social fobi? Vad ska jag göra? Snälla hjälp !

    • Det du beskriver låter som ganska klassisk social fobi (som numera kallas ”social ångest” – se här: http://www.carlbring.se/darfor-byter-diagnosen-social-fobi-namn-ny-riskprofilsstudie/ ).

      Nästan alla med detta problem känner igen sig i den ökade och ohjälpsamma självfokuseringen under en socialt jobbig situation. Vet man att man snart ställs inför en situation där man kommer att vara i fokus för andras uppmärksamhet så kan man inför detta uppleva stark förväntansoro. Och när en händelse skett är det vanligt med så kallad backspegeluppmärksamhet (alltså att man grubblar över vad man gjorde och sa – eller inte sa – i en tidigare situation). Alla är blyga i någon situation, men för vissa ställer rädslan för hur andra ska uppfatta en till ordentliga problem. Det finns dock flera sätt att få hjälp. Socialstyrelsen rekommenderar KBT som första handsval, men det finns även medicin och andra psykologiska behandlingar som kan vara verksamma. Första tipset är att låna vår bok på bibliotek eller liknande. I två studier har boken visat sig vara till hjälp för flertalet person. Här hittar du boken: http://libris.kb.se/bib/13036425
      Ett annat tips är våra kommande studier kring social fobi. De är alltid gratis och du kan anmäla dig via: http://www.studie.nu

  5. Jag är 18 år och fick 47 poäng. Är livrädd för att söka hjälp, men det tynger mig så otroligt mycket varje dag. Det känns inte som att jag har en framtid. Har levt med det här i minst 3 år. Skulle säga att det har varit som värst sedan jag var 15, men jag har haft problem med sociala sammanhang sedan jag var 12 år. För övrigt har jag varit väldigt blyg hela mitt liv och jag är också introvert.

    • Blyghet och social fobi är två begrepp som överlappar varandra. Personer med generaliserad social fobi beskriver sig vanligen som blyga och känsligheten för att bli granskad eller kritiskt bedömd är central även vid blyghet. Blyghet är dock ett betydligt bredare begrepp och till skillnad mot social fobi ingen psykiatrisk diagnos. I amerikanska undersökningar bland collegestudenter har upp emot 40 procent av de tillfrågade själva ansett sig vara blyga. Bara ett litet antal människor, omkring fem procent, menar att de aldrig känner blygsel.

      Det är världen över något fler kvinnor än män som drabbas av social fobi (om tio personer har social fobi kommer sex vara kvinnor och fyra vara män). I olika så kallade epidemiologiska studier har det också konstaterats att social fobi är vanligare bland personer som är ogifta, arbetslösa, och som har sämre utbildningsnivå, privatekonomi och socialt stöd. Dock är det svårt att veta om social fobi är en orsak eller en konsekvens i dessa fall. Social fobi verkar också vara lite vanligare i den yngre än i den äldre delen av befolkningen. Det kan tyda på att problemen mattas något i takt med att man åldras. Å andra sidan finns det studier som visar att den sociala fobin är stabil över många år och att den inte går över utan behandling. Många av dem som har social fobi drabbas någon gång i livet av ett annat psykiatriskt syndrom – vanligtvis depression eller en annan ångestdiagnos som specifik fobi eller paniksyndrom. En oroväckande stor del av dem med social fobi försöker dämpa sin ångest med alkohol eller andra droger och löper därför en förhöjd risk att utveckla missbruksproblem.

      Tyvärr söker de flesta personer med social fobi inte hjälp för sina problem utan uthärdar besvären under många år eller t.o.m. flera decennier innan någon psykiatrisk eller psykologisk kontakt söks. Orsakerna till detta är flera. En del känner sig ängsliga för att söka hjälp, kanske därför att man skäms över att erkänna sina problem för sig själv eller för närstående personer. Många känner inte till att någon hjälp finns att få. När hjälp väl söks är det ofta för andra problem som depression eller alkoholbesvär. Primärvården är tyvärr heller inte speciellt framgångsrik i att känna igen social fobi eller i att erbjuda dokumenterat effektiv behandling. Men det finns bra behandling. Just i ditt fall kanske du kan börja med vår självhjälpsbok och med hjälp av den få modet att söka ytterligare behandling om du känner att du behöver.

  6. Jag är 13 och fick 48 poäng, Jag brukar få ångest ganska ofta över läxor, (har fått panik av för mycket press) skolan osv. men jag tror inte jag har social fobi, för jag kan ju prata med andra men ibland blir det jobbigt. Hjälp?

  7. Hej!

    Jag är 29 år och fick 26 poäng. Ser att du skriver att det är ovanligt att social fobi upptäcks efter 25, men jag har haft ungefär samma problem sedan länge. Mina problem är främst att prata i grupp, och att prata med det motsatta könet. Det ställer till det mycket i mitt liv, mest när det gäller förhållanden. Det gör att jag inte vågar sätta mig i nya situationer, eller där det finns nya människor.

    Tror du att det kan vara social fobi jag har? Vart vänder man sig som vuxen med sånna här problem? Det jag ser mestadels när jag söker på nätet är hjälp för unga eller föräldrar.

    MVH

    Carlh

  8. Hej jag är 23 år och fick 31 av 56. Jag är väldigt introvert, jag har alltid föredragit att vara själv. Jag tycker inte om och sitta bland andra i sällskap då jag alltid känner att de dömmer mig i sina tankar. Det får mig då att agera på ett defensivt sätt att jag förbereder mig mentalt och utspelar irrationella scenario i min tankar om hur jag ska tillbaka hänvisa den kritiken som riktas mot mig.

    Jag har även väldigt svårt att prata med det motsatta könet för att jag tycker att jag aldrig kan leva upp till någons standard. Detta leder till att jag helt och hållet undviker det motsatta könet och har gjort det i de senaste 7 åren.

    Det finns fler saker jag skulle kunna ta upp men jag vill hålla mig kort.

    Min fråga är då har jag social fobi?

  9. Är 19 år och fick 39 poäng. Mina situationer gäller dock även person som jag känner väl, mina föräldrar och andra släktingar, även om det inte nämns i testet. Hur ska jag tolka det? Är diagnostiserad med bipolär sjukdom samt borderline, vet inte om det är min återkommande depression som orsakar isolation eller om det ligger något i det här testet för min del… Har alltid föredragit att vara ensam men nedstämdhet förvärrar det avsevärt.

    • Hej Johanna!

      Kärnproblematiken i social fobi består av en stark rädsla för situationer där man känner sig värderad eller granskad av andra. Man är rädd att bete sig på ett sätt som kan medföra att man känner sig förödmjukad, bortgjord, hamnar i en pinsam situation eller får sänkt självförtroende.

      Att stå i fokus för andras uppmärksamhet – oavsett om det är obekanta eller som i ditt fall föräldrar och släktingar – är något som många kan uppleva som obehagligt. Många känner sig också nervösa eller onaturliga i umgänge med andra människor på fester eller i andra sociala sammanhang. Det är dock inte detta vi menar när vi säger att någon har social fobi, utan det är först när rädslan blir så stark och överdriven att livet störs och man börjar undvika de situationer man är rädd för, som man betecknar det som en fobi. När det inte är möjligt att undvika situationen uthärdar man den under stark ångest eller tar till ”knep” för att lättare ta sig igenom den. Rädslan ska med andra ord medföra stora hinder i det dagliga livet för att den ska kallas för fobi. Personer med social fobi kan uppleva ångest i både prestationssituationer (där man är tvungen att prestera eller göra något inför andra) och interaktionssituationer (där man umgås eller interagerar med andra)

  10. Hej,
    Jag fick 25 poäng, jag har alltid haft riktig svårt att prata med folk, speciellt om de blir mer än 3 personer. Jag har väldigt lätt för att rodna till och då blir jag orolig för att det syns och blir darrig i rösten och vill bara bort från situationen, det brukar hända dagligen även om jag pratar med en person. Jag undviker även att träffa nya personer då det är läskigt, det är väldigt jobbigt då jag väldigt gärna vill få fler vänner och kunna prata, jag har väldigt svårt att delta i konversationer för jag inte vågar säga det jag tänker ifall någon skulle ifrågasätta mig sen.

    Vet du något jag kan göra för att det ska underlätta för mig?

    • En metod för att utmana de ofta överdrivet stränga krav man har på sig själv är att försöka se på saken ur någon annans perspektiv. Vad skulle du säga till en vän eller familjemedlem som befann sig i samma situation som du själv?

      Föreställ dig t.ex. att en vän beklagar sig för dig om hur pinsamt han betett sig under en anställningsintervju dagen innan. Han säger att han, trots att han tränat in exakt vad han skulle säga om sig själv, ändå lyckades komma av sig och tappa tråden. Dessutom måste han ha gett ett extremt nervöst intryck eftersom han skakade på handen då han lämnade över sina anställningsbevis. Han är p.g.a. detta övertygad om att han måste ha framstått som en riktig idiot.

      Hur skulle du svara din vän? Skulle du hålla med om de slutsatser han drog? Handen på hjärtat – är inte sannolikheten högre att du skulle säga något i stil med: ”Är du inte lite hård mot dig själv nu? Även om du såg lite nervös ut så behöver ju det inte betyda att loppet är kört. De flesta människor är nog nervösa under en anställningsintervju. Du gjorde antagligen ett bättre intryck än du tror.”

      Som du märker är det oftast mycket lättare att ifrågasätta någon annans ångestfyllda tankar. Ett bra sätt att hantera dina egna negativa automatiska tankar kan därför vara att försöka få lite distans till situationen genom att ta någon annans perspektiv.

      Fråga dig också hur du skulle bedöma någon annan som uppvisar samma ångestsymtom som du själv. Hur uppfattar du andra som t.ex. rodnar eller skakar? Anser du att dessa personer är ”inkompetenta”, ”dumma” eller ”svaga” eller är det möjligen så att du dömer dig själv lite hårdare?

  11. Hej. Jag fick 51 poäng i testet. jag har hela mitt liv varit blyg och inte varit bra på att prata med sådana jag inte känner och aldrig gillat att vara bland folk. Jag går i gymnasiet nu och vi har mycket muntliga saker som ger mig väldigt mycket ångest, innan den muntliga redovisningen brukar jag inte kunna äta och mår väldigt illa och det känns som att jag ska svimma, även om jag får redovisa framför en mindre grupp på kanske 2 pers.
    Skolan överlag ger mig ångest, pressen på att vara social och umgås. jag klarar inte av en hel skolvecka utan ångest över att jag är bland folk hela tiden, så det blir ofta att jag stannar hemma och säger till mina föräldrar att jag är förkyld eller har mensvärk för att jag egentligen inte orkar vara runt folk. jag tror att jag har social fobi, men finns det verkligen bra hjälp? känns som att inget kan hjälpa mot detta. jag har pratat med lärare om att jag inte vill redovisa inför hela klassen, och helst slippa redovisa sånt som inte är betygsgrundande, men de förstår inte. Så även om något inte är betygsgrundande så behöver jag utsättas för all ångest och press ändå. Hur kan man göra för att lärare ska lyssna och förstå en?

    • Hej Lisen!
      Vanliga beteenden i samband med social fobi utgörs främst av olika former av flykt- och undvikandebeteenden; att helt enkelt undvika sociala sammankomster av olika slag: tacka nej till middagar eller fester eller gå hem tidigt när man känner att det blir för jobbigt, undvika fikarummet vid tidpunkter då andra är där, eller sätta sig längst ut vid bordet så att man snabbt kan ta sig därifrån. I situationer som det är omöjligt att undvika eller fly ifrån utvecklar vi ofta små ”knep” eller mer subtila undvikanden, s.k. säkerhetsbeteenden. Dessa beteenden är vanliga hos alla människor, men personer med social fobi blir ofta fullfjädrade experter inom detta område. Det kan handla om sådant som att titta ned för att undvika ögonkontakt, hålla glaset med båda händerna när man för det till munnen så att ingen ska se att man darrar på handen, sminka sig så att det inte syns att man rodnar, se till att träffas utomhus eller där det inte är så varmt för att undvika att svettas, repetera allt tyst för sig själv innan man säger något högt osv. Det finns egentligen ingen gräns för hur påhittig man kan bli och personen upplever ofta sina säkerhetsbeteenden som en ovärderlig hjälp för att klara av situationen. Detta inger dock en falsk säkerhet och beteendena bidrar i själva verket till att vidmakthålla och förvärra problemen. En del av behandlingen vid social fobi går därför ut på att lära sig att upptäcka och bryta dessa beteendemönster. Mitt förslag är att du lånar vår bok på biblioteket och ser om du känner igen dig i beskrivningarna. Gör du det Social ångest behandlas idag genom antingen farmakologisk (läkemedel) eller psykologisk behandling. Den psykologiska behandlingen kan antingen ske genom att träffa en legitimerad psykolog alternativt en legitimerad psykoterapeut, men det finns också goda erfarenheter från självhjälpsbehandling. Mitt råd är att du samlar mod och provar att ta tag i problemet. Det är jobbigt, men tänk på hur mycket tid du lägger ned på att tampas med att dölja dina symtom och hålla din sociala ångest i schack. Det finns mycket goda chanser att du får en avsevärd livskvalitethöjning efter genomgången behandling!

  12. Hej, jag fick 43 poäng och jag tror att jag har socialfobi, har läst lite om det. Jag säger ofta till min föräldrar att jag är sjuk för att slippa gå till skolan, jag tänker alltid att det kommer att hå bra men jag blir alldeles skakig så fort jag behöver prata med folk. Jag får lätt ångest, fler gånger i veckan och när jag är i en folkmassa får jag ibland panikattacker, även i skolan. Jag tycker till och med att det är jobbigt att skiva på den här sidan för att jag vet att folk kan se det, hela tiden tänker jag att ”jag ska våga göra det här” men sedan fegar jag ur och gör andra ledsna. Jag vågar inte berätta för någon om det men eftersom det påverkar mig så mycket vill jag söka hjälp, jag har pratat med skolsköterskan på min skola en gång men vågade inte gå dit efter det och eftetsom hon inte har tagit kontakt har jag inte planerat att gå dit igen. Jag vågar inte säga något till mina föräldrar heller. Jag är en 14:årig tjej om du ville veta. tack

    • Hej Andrea! Modigt av dig att skriva trots att du är orolig för vad andra ska tycka och tänka om din fråga! Mitt råd till dig är förstås att söka behandling, samtidigt är ju social fobi besvärligt på så sätt att det ligger i problemets natur att man sällan vågar be om hjälp. Särskilt när det gäller auktoritetspersoner (så som din skolsköterska). Det är lite som om man skulle ha spindelfobi och terapeuten, som ju ska hjälpa en, är en spindel. Det är förstås ett helt orimligt exempel, men vad jag menar är att vårdpersonen kan vara ett fobiskt objekt. Faktum är att endast ungefär 10 procent av personerna som uppfyller kriterierna för social fobi (eller social ångest som det numera heter – se här: http://eniveckan.se/social-fobi-eller-social-angestsyndrom-vad-ar-blott-ett-namn/ ) faktiskt söker vård. Och då har man gått med sitt problem under lång tid. Det är inte ovanligt att det dröjer 15-20 år innan man tar modet till sig och gör slag i saken. Detta är en av anledningarna till att vi gjort en hel del behandlingsstudier där hjälpen istället förmedlas via internet. Självklart är slutmålet att våga göra saker ansikte-mot-ansikte men för att komma dit kan behandling via internet vara en väg. Vi har också testat så kallad biblioterapi – alltså att man helt enkelt läser en speciell bok [denna: http://www.bokus.com/bok/9789147097548/social-fobi-effektiv-hjalp-med-kognitiv-beteendeterapi/ ] och jobbar med de övningar som finns beskrivna i den.

      Du undrar säkert om det är möjligt att bli av med din sociala ångest genom att läsa en text. Det är i högsta grad en relevant fråga. I kapitel 1 beskriver vi de forskningsresultat som har kommit fram då detta självhjälpsprogram har testats i vetenskapliga studier. Resultaten är mycket goda. Effekterna av att följa programmet är i stort sett likvärdiga med de positiva resultat som ses vid traditionell kognitiv beteendeterapi (KBT). Liknande program har också genomförts med mycket goda resultat vid bland annat panikångest och depression. Förbättringarna verkar också hålla i sig över tid. En av anledningarna till att effekten håller i sig så pass länge är att programmet bygger på inlärning. När man lärt sig något blir det en naturlig del av ens reaktioner. Man bär det inlärda med sig och kan använda sig av det även efter behandlingens slut. Vår förhoppning är att även du, genom att aktivt följa programmet, kommer att tillägna dig nya kunskaper och färdigheter som du får nytta av resten av livet. Eftersom alla emellanåt känner sig nervösa eller obekväma i sociala situationer är det naturligtvis inte realistiskt att tro att du blir av med din sociala ångest helt och hållet. Ångest är en livsbetingelse som vi alla känner av i viss grad. Men programmet kan hjälpa dig att minska din sociala ångest till en mer normal nivå. Mot bakgrund av de goda resultaten från de vetenskapliga studierna föreslår jag att du ger boken en chans. Om den inte hjälper dig hela vägen så tror jag den kan bygga upp ditt självförtroende att våga söka terapi. Det finns ofta gratis behandling via psykologmottagningarna vid landets universitet – för Stockholm finns exempelvis: http://www.psychology.su.se/om-oss/psykoterapimottagning

  13. Hej, jag fick 50 poäng.
    Jag tro du att jag har socialfobi?:
    jag är 13 år kille svar;;;;;

      • Jag är ledsen för svarslatensen. Viktigt dock att notera att det inte finns någon grupp på denna webbsidan som är anställd för att svara på frågor utan detta är min personliga blogg. När man besvarat de 14 frågorna får man en poängsammanställning och även en automatisk tolkning av vad poängen eventuellt skulle kunna betyda. Det är alltså inte nödvändigt att en människa manuellt tolkar totalpoängen eftersom det inte finns mer information tillgänglig än hur man svarat på just dessa 14 kryssfrågor. För att ställa en ordentlig diagnos behöver man mycket mer information. T ex genom att ställa frågor så som ”Har det funnits sådant som du varit rädd för att göra inför andra människor som att tala, äta eller skriva? Berätta mer om det! Vad var det som du var rädd skulle kunna hända när du gör X?” Om det enbart gäller att tala offentligt brukar vi fråga ”tror du att du är mer besvärad än de flesta andra i sådana situationer?)”, ”Har du alltid känt rädsla eller ångest när du X?”, ”Tycker du att du varit mer rädd för X än vad som egentligen är rimligt?” Viktigt att poängtera är att diagnosen social eller specifik fobi endast ställs om undvikandet, förväntansångesten eller obehaget under situationen är kliniskt signifikant. Med det menas att det stör arbetsliv, sociala aktiviteter eller relationer eller att personen är starkt plågad av att ha fobin. En person som är rädd för att tala offentligt men som arbetar t ex som snickare och aldrig behöver tala inför andra kommer inte att uppfylla det här kriteriet, liksom en person med ormfobi som nästan aldrig lämnar den storstad han bor i. Vissa personer som påtagligt begränsar sina liv för att de skall slippa sociala eller andra fobiska situationer kan uppge att de inte känner något obehag alls eftersom deras fobi aldrig aktiveras. Det är med andra ord viktigt att göra en klinisk bedömning och det kan man aldrig göra enbart på basis av 14 kryssfrågor. Mitt råd till dig är att vända dig till skolsköterskan. Om du vill kan du även läsa Socialstyrelsens rekommendationer gällande behandling av social fobi: http://www.socialstyrelsen.se/nationellariktlinjerfordepressionochangest/sokiriktlinjerna/barnmedseparationsangest-gener
        Ett annat tips är att du kontaktar Bris – de har en bra chatfunktion och även ett forum som ofta diskuterar just social fobi: https://www.bris.se/?pageID=6

  14. Hej jag är en kille på 19 år som fick 26 i totalbetyg. Jag har den senaste tiden börjat fundera på om jag har social fobi eller inte. Jag är en person som trivs bäst när man är en grupp på 3-6 personer. När det är så många så känner jag mig självsäker och kan ta plats och höras något som jag även vill göra. När det blir flera i en grupp har jag dock svårt att göra mig hörd och blir därför även osäker. Mitt största problem är när jag hamnar i situationer där jag bara pratar med en annan person. Då blir det lätt att det blir väldigt stel stämning, vilket jag inte tycker om. Då brukar jag göra allt för att bryta denna stela stämning och ställer orelevanta och konstiga frågor. Blir väldigt tydligt att jag är obekväm och stressad. Blir även denna stela stämning när jag är själv med någon av mina bästa kompisar. Hur ska jag göra för att bli av med detta? Med vänlig hälsning, Jakob

    • Hej Jakob!

      Det du beskriver påminner mycket om den klassiska beskrivningen av social fobi. Symtomen i samband med social fobi kan delas in i fyra olika huvudområden: Kognitiva (tankemässiga) symtom, Fysiologiska (kroppsliga) reaktioner, Emotionella (känslomässiga) symtom samt Beteenden.

      Tankemässiga symtom
      Tankarna vid social fobi är ofta mycket negativa och självkritiska. Man brottas med tankar om att andra ser ned på en, tycker att man är ful, dum eller konstig eller att man inte duger något till. I själva verket underskattar man ofta sin egen förmåga och drar förhastade slutsatser om vad andra tycker.

      De tankemässiga symtomen visar sig genom förväntansångest och oro inför sociala situationer; negativa tankar i själva situationen; samt genom s.k. post mortem (eller ”backspegeluppmärksamhet”), vilket innebär att man efteråt ”dissekerar” sig själv och sitt beteende för att se om man gjorde OK ifrån sig (vilket man ju givetvis aldrig skulle erkänna!). De negativa tankarna är alltså vanliga både före, under och efter en fruktad social situation och kan t.ex. handla om hur man ser ut, vad man skall säga eller göra härnäst, eller om sådant man redan sagt eller gjort.

      Många berättar också att de upplever svårigheter att fokusera eller koncentrera sig i situationer där andra är närvarande eller ser på. Det är helt enkelt för många tankar som snurrar i huvudet på en gång. Kopplat till detta är också något man kallar tankeblockader, d.v.s. att man blir helt oförmögen att ta in och bearbeta information från omgivningen: ”Det känns som om man blir helt blank, eller tom i huvudet”.

      Uppmärksamheten påverkas också i de jobbiga situationerna och självfokuseringen ökar. Man är på helspänn och ”känner hela tiden av” vad som händer i kroppen, hur man ser ut, om andra kan tänkas lägga märke till att man rodnar eller är nervös, etc. När man har social fobi blir man snabbt expert på att ”ligga ett steg före” för att försöka förutsäga eller planera vad som ska sägas eller göras härnäst. Detta kallas att monitorera.

      Kroppsliga reaktioner
      En person med social fobi känner ofta igen sig i de symtom vi talade om tidigare i samband med de kroppsliga kamp- och flyktreaktioner som är vanliga vid hotfulla situationer i allmänhet. När man hamnar i en socialt hotfull situation reagerar kroppen ofta med hjärtklappning, skakningar, svettningar, svimningskänsla, muntorrhet, spänning, röstdarrning och yrsel. Andra symtom kan utgöras av t.ex. andfåddhet, rodnad, illamående, magsmärtor och diarré. Vissa reagerar också med regelrätta panikattacker som vid panikångest eller paniksyndrom. Ytterligare andra berättar om en mental och fysisk trötthet som resultatet av att hela tiden vara på sin vakt.

      Känslor vid social fobi
      Själva ursprungskänslan vid social fobi utgörs av rädsla eller ångest. Man tänker negativa och rädda tankar och känner sig också rädd och ångestfylld. Många med social fobi berättar också om känslor av misslyckande och besvikelse över att inte kunna leva fullt ut. De känner sig begränsade i sitt yrkesmässiga och sociala liv och tvingas säga nej till mycket som annars skulle kunna fungera som en källa till glädje och inspiration. Framtiden ser kanske mörk och dyster ut och man tvivlar många gånger på att man någonsin kommer kunna träffa en partner och bilda familj. Det är inte svårt att se hur detta i sin tur kan medföra känslor av nedstämdhet eller depression, något som förekommer relativt ofta bland personer som har diagnosen social fobi. Andra vanliga känslor är ilska och skam vilket inte sällan är kopplat till en oförmåga att leva upp till alltför högt ställda krav på sig själv och sina prestationer.

      Beteenden
      Vanliga beteenden i samband med social fobi utgörs främst av olika former av flykt- och undvikandebeteenden; att helt enkelt undvika olika prestations- och/eller interaktionssituationer; säga att man är sjuk när man ska hålla en presentation; inte våga ställa några frågor under en föreläsning; tacka nej till middagar eller fester eller gå hem tidigt när man känner att det blir för jobbigt; undvika fikarummet vid tidpunkter då andra är där; eller sätta sig längst ut vid bordet så att man snabbt kan ta sig därifrån.

      I situationer där det är omöjligt att undvika eller fly utvecklar man ofta små ”knep” eller mer subtila undvikanden, s.k. säkerhetsbeteenden. Du beskriver själv att du ställer orelevanta och konstiga frågor frö att bryta en stel stämning.

      Dessa beteenden är vanliga hos alla människor men personer med social fobi blir ofta fullfjädrade experter inom detta område. Det kan handla om sådant som att repetera tal in i minsta detalj och prata snabbt, titta ned för att undvika ögonkontakt, hålla glaset med båda händerna när man för det till munnen så att ingen ska se att man darrar på handen, sminka sig så att det inte syns att man rodnar, se till att träffas utomhus eller där det inte är så varmt för att undvika att svettas, repetera allt tyst för sig själv innan man säger något högt. Det finns egentligen ingen gräns för hur påhittig man kan bli och personen upplever ofta sina säkerhetsbeteenden som en ovärderlig hjälp att klara av situationen. Detta inger dock en falsk säkerhet och beteendena bidrar i själva verket till att vidmakthålla och förvärra problemen och en del av behandlingen vid social fobi går därför ut på att lära sig upptäcka och bryta dessa beteendemönster.

      Social fobi behandlas idag i huvudsak genom antingen farmakologisk- (medicinska preparat) eller psykologisk behandling.

      Farmakologisk behandling
      Kanske har du själv kommit i kontakt med något eller några av de preparat som brukar användas. Här följer några exempel:

      Selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), t.ex. Cipramil, Zoloft, Seroxat, Fontex, Fevarin, är preparat som ökat under senare tid. Dessa antidepressiva mediciner har även kommit att användas för olika typer av ångesttillstånd som paniksyndrom och social fobi. Preparaten har många fördelar, bl.a. i jämförelse med monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare), då dessa inte ger lika allvarliga biverkningar.

      Monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare), t.ex. Nardil och Aurorix, är en slags antidepressiv medicin. Vissa av dessa preparat kräver dock att man håller en strikt diet eftersom man annars riskerar att drabbas av snabb blodtrycksstegring.

      Benzodiazepiner, t.ex. Xanor, Valium, Sobril, Temesta, Iktorivil, är lugnande medicin som används vid behov då de ger snabb effekt vid svår ångest. Preparaten rekommenderas dock idag inte som förstahandsval vid behandling av social fobi då de är beroendeframkallande och medför risk för missbruk.

      Betablockerare, t.ex. Inderal, Seloken, Tenormin, är egentligen medicin för högt blodtryck eller hjärtsvikt. Tabletterna tar tillfälligt bort kroppsliga nervositetssymtom och används därför ofta av personer med scenskräck eller rädsla för att hålla föredrag. Studier visar dock att de inte fungerar speciellt bra vid den generaliserade formen av social fobi över längre tid.

      Det finns alltså en hel del medicinska preparat som hjälper mot social ångest. Nackdelarna med dessa är att svårigheterna kan komma tillbaka när du slutar äta dem. Effekten av långvarig behandling med psykofarmaka är dåligt utredd vid social fobi. Detta till skillnad mot psykologisk behandling som enligt undersökningar visat sig ge bestående förändringar av beteendet och därmed tycks skydda mot återfall.

      Psykologisk behandling
      Den psykologiska behandling som idag anses mest effektiv vid social fobi kallas kognitiv beteendeterapi (KBT), d.v.s. den behandlingsform som bland annat vår självhjälpsbok grundar sig på (se här: http://www.bokus.com/bok/9789147097548/social-fobi-effektiv-hjalp-med-kognitiv-beteendeterapi/ ). Man brukar räkna med att ungefär 3 personer av 4 som genomgått denna typ av terapi upplever betydelsefulla förändringar i vardagen.

  15. Hej !! Jag är så glad att jag hittade eran sida . Har tre barn , 20,19 och 15 år .pappan o jag sepererade för sju år sen och vi bor i två olika kommuner . Mina två äldsta är framåt och har massa vänner . Min 15 åriga dotter är väldigt vacker, snäll och duktig i skolan . Men sen några år tillbaka så har hon dragit sig undan, blir ledsen och känner sig väldigt utanför. Hon har jätte många vänner som vill umgås med henne när hon är hos mig. Jag har kört henne till fester och andra olika tillställningar , men hon ringer en kort stund senare o gråter och vill hem . Sen när hon kommer hem ligger hon o gråter och frågar vad som är felet med henne. Hon har kusiner (killar) i samma ålder som försöker få med henne ut , men hon vågar inte .. hon vill alltid komma hem till mig på helgerna , vilket bara är roligt ! Men vi börjar bråka nästan på en gång . Hon har så många känslor , så klart är det lättast att låta det gå ut över mig . Nu när skolorna började igen så har dom andra barnen/ ungdomarna börjat frysa ut henne , och ge henne ett och annat öknamn . Hennes pappa och jag är stora ovänner ang detta för han säger att hon har jätte många vänner och att det är jag som letar upp problemen .. vilket gör mig jätte orolig .. han jobbar alltid , köper henne med märkeskläder och andra dyra saker .. men är aldrig hemma och ger henne den kärlek och förståelse som hon behöver .. själv bor jag i ett litet hus med hennes 19 åriga bror och har förklarat för henne att jag vill att hon ska flytta hit , men kan inte och kommer aldrig köpa hennes kärlek med märkeskläder etc .. men i hennes ålder så är det ett jobbigt val om var hon ska bo .. min dörr står ju alltid öppen för henne, vilket hon vet .. snälla hjälp mig, vet inte vad jag ska mig till .. mvh

  16. Jag fick 44 poäng på testet, och har under ett flertal år gått på olika behandlingar mot mina problem. Vi har provat olika SSRI-medel och liknande, men tyvärr inte fått någon annan effekt än biverkningar. Mest obehagligt är det med de sexuella biverkningarna och sömnproblemen. Tyvärr verkar biverkningarna bara bli värre ju längre jag använder medlen. KBT verkar vara helt verkningslöst på mig. Jag får bara ökad ångest efter behandlingsförsöken. Jag har dessutom fått en rejäl utskällning från vården för att jag inte litar på att behandlingen ska fungera. Sedan 2010 står jag på en daglig dos på 300 mg Aurorix, vilket har givit blygsam effekt, men ändå en viss förbättring. Tyvärr går det inte att öka dosen utan att sömnen blir lidande. Mitt största problem är att jag är rädd att jag inte någonsin kommer att våga inleda ett förhållande p g a min sociala fobi. Finns det verkligen ingen annan hjälp än KBT och SSRI/SNRI?

    • Hej Åke! Vilken otur du haft hittills! Just nu håller Socialstyrelsen på att uppdatera sina Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (se här: http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationellariktlinjer/nationella-riktlinjer-depression-angest ). Det finns en remissversion som man kan ta del av och den slutliga versionen kommer att publiceras under hösten 2017. Om remissversionens rekommendationer ligger fast är det just kognitiv beteendeterapi (KBT) som ska erbjudas i första hand. KBT är en integrativ och handlingsorienterad behandlingsmetod. Det är dock viktigt att känna till att KBT är en bred psykoterapeutisk inriktning som existerar i en mängd olika varianter som inkluderar både allmänna och störningsspecifika behandlingsmetoder. Paraplybegreppet KBT innefattar även metodspecifika grenar såsom Acceptance and Commitment Therapy, Dialektisk beteendeterapi, Integrative Couples Behavioral Therapy, Schemafokuserad KBT samt Mindfulness. KBT utvecklades under 1900-talet och är baserad på empirisk psykologisk forskning. En rad behandlingsmanualer som beskriver hur behandlingen kan utföras finns utprövade och testade i vetenskapliga studier. Något jag funderar på när jag läser din berättelse är om du verkligen fått högkvalitativ KBT för social fobi. Om terapin som erbjuds är av dålig kvalitet är det långt ifrån självklart att den kommer att hjälpa. Därmed inte sagt att KBT alltid hjälper alla. Dessutom upplever mellan 5 och 10% en försämring även vid bra terapi (se här: http://carlbring.se/pub/2017_Negativa_effekter_av_psykologisk_behandling.pdf ).

      Enligt Socialstyrelsen är det både i de äldre riktlinjerna och i de nya föreslagna just KBT som förordas i första hand. Efter detta kommer olika typer av läkemedelsbehandlingar (i fallande ordning enligt riktlinjerna från år 2010: SSRI, SNRI, moklobemid, bensodiazepiner). Läkemedelsbehandling är tyvärr förknippad med biverkningar. I den nya remissversionen ser man en del förändringar, exempelvis har man tagit bort bensodiazepiner. Balansen mellan bensodiazepinernas positiva effekt på tillståndet och biverkningar är ogynnsam. Bensodiazepiner är beroendeframkallande och det finns risk för toleransutveckling.

      När det gäller olika typer av psykologisk behandling så har alltså KBT en särställning, men socialstyrelsen listar även andra terapiformer. Man skriver:

      Hälso- och sjukvården kan i undantagsfall erbjuda PSYKODYNAMISK KORTTIDSTERAPI med fokus på social fobi till vuxna med social fobi. Man säger att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt till begränsat och att åtgärden verkar ge lägre effekt än kognitiv beteendeterapi.

      En annan psykoterapiform man tar upp är INTERPERSONELL PSYKOTERAPI. Man skriver att hälso- och sjukvården endast inom ramen för forskning och utveckling bör erbjuda interpersonell psykoterapi (IPT) till vuxna med social fobi. Detta då det vetenskapliga underlaget är otillräckligt, men man förväntar sig nya studier i framtiden.

      Slutligen listar man MINDFULNESSBASERAD STRESSREDUKTION (MBSR) eller MINDFULNESSBASERAD kognitiv terapi (MBKT) som en möjlighet till vuxna med social fobi. Dock bör sådan behandling endast ske inom ramen för forskning och utveckling eftersom det vetenskapliga underlaget är otillräckligt och det pågår studier.

      Ett generellt råd är att undersöka om det verkligen var korrekt levererad KBT du fått (ett sätt är att jämföra det ni gjorde i terapin med vår behandlingsmanual som du hittar här: http://www.bokus.com/bok/9789147097548/social-fobi-effektiv-hjalp-med-kognitiv-beteendeterapi/ ). När KBT är uttömt föreslår jag att du, om det finns praktiska möjligheter, testar psykodynamisk korttidsterapi och/eller interpersonell psykoterapi.

      • Tack för svaret!
        Jag har gått i tre omgångar KBT. Den senaste omgången använde vi oss av just nämnda manual, fast i den äldre upplagan med blått omslag. Jag kan ju också nämna att man ursprungligen satte mig på bensodiazepiner (Xanor) under fyra år, med fruktansvärda abstinensbesvär som följ vid utsättningen. Xanor hade ingen annat effekt än att jag blev ännu mer isolerad och nedstämd under tiden jag använde det medlet i låg dos (4 x 0,5 mg/dygn). Tyvärr lider jag fortfarande av förhöjd ångest efter det, trots att det har gått många år sedan utsättningen. Jag har också mycket stora problem att klaga på någon vara eller tjänst som utförts. Senast blev jag lurad på 3.000:- när verkstaden förorsakade ett fel på bilen. Jag glömde att nämna att jag har gått på olika psykologsamtal och provat olika mediciner sedan 1985, så det är sammanlagt 32 år av behandlingar som inte har givit något annat resultat än ökad ångest och svåra abstinensbesvär under flera år. Jag önskar inget hellre än att få riktig hjälp med min sociala fobi och kunna få leva ett normalt liv.

  17. Hej!

    Jag är idag 46 år med tonårsbarn, ett kraschat förhållande med barnens mor och i ett nytt förhållande med bonusbarn.

    Det har funnits där sedan mellanstadiet..blev utskrattad när vi hade högläsning.

    Har ångest för sociala möten..är expert på att undvika situationer som hålla föredrag,fester,resor – egentligen allt utanför tryggheten hemma och på jobbet.

    Konstigt ändå då jag jobbar i butik och träffar kunder dagligen..men de ser inte mig utan en anställd..nåt sånt tror jag.

    Visst det går att leva med men just nu är jag där igen..illamående,trasig mage och flyktkänslor…på nåt sätt så tyckte jag att visst en weekend till London med hela familjen låter som en bra ide.

    Vaknade 03 inatt med panikkänslor suck.

    Kan inte äta ..om man låter bli att äta så finns det inget att kräkas…fast jag vet om man inte äter så mår man ännu sämre sen.

    Kan man träna bort det…nja tredje semesterresan och lika illa fortfarande:/

    Däremot i mitt nya förhållande så har jag stålsatt mig för att inte krascha även det här och nu klarar jag iaf att åka bil och tåg samt umgås lite mer med vänner..ja hennes då..mina är sedan länge borta.

    Steget att gå till en vårdcentral och be om hjälp känns rätt nödvändigt.

    Självmedecinerar med Zantaq brus
    …hjälper ibland.

    Och dessvärre diklofenak…nej inte alls nyttigt.
    Fick 29 poäng

    • 3 dagar i london…magen rasade redan innan vi skulle ombord på planet..väl framme kraftigt illamående och overklighetskänslor.

      Åt inget ..min fru och barn var irriterade på mig och ville att jag skulle låtsas att allt var normalt..men hurdå..satt på en restaurang och åt inget.

      Illamående hela natten..vaknade 04 med kraftig huvudvärk och kräktes..blev kvar på rummet dag 2 och tvingade i mig vatten och torra kex..bättre än inget.

      Dag 3 så bet jag ihop men mådde sjukt dåligt men gjorde iaf London och kunde äta lite mer på kvällen..macka och vatten.

      Hemresedagen blev som avresedagen..fick knappt i mig halvt glas te och rostad macka..hela resan hem var förjävlig med konstant magsyra som körde i tarmar – magsäck.

      Nu hemma sen ett dygn..magen är i totalt uppror – äter så snäll mat jag kan men inte utan protester..gick en timmes promenad med hunden men hade overklighetskänslor..visst jag var ute men det var inte jag ?!?.

      Dessutom vilket oroar mig mer är de negativa tankarna förhållandet,,kommande arbetslöshet(om 2 mån)

      Ekonomi…

      Oförstående fru..får bara irriterade svar på det mesta ..:(
      .
      .

  18. Jag fick 53 poäng på testen och har lidit av social fobi länge. Har ätit de flesta ssri/snri + kombinerad kbt-behandling utan resultat. Tom licenspreparatet Nardil har jag stått på.
    Varit patient inom psykiatrin i snart 15 år och kommer ingenstans…
    Vad gör jag? Lever som i ett fängelse och kan bara inte gå ut längre..

  19. 44 poäng men det visste jag ju om. Som barn var jag EXTREMT utåtgående och älskade uppmärksamhet, kunde tillochmed vara lite kaxig med gott självförtroende. Vid 12 års ålder slog det till som en käftsmäll. Det började med djup depression som jag dragits med tills nu (är idag 31 år och har medicinerats med SSRI i 10 år o haft nära kontakt med psykiatrin) och det jag mest har svårt att förlika mig med är den totala vändningen från oblyg till svår social fobi som hämmat mina livsval. Jag känner mig ofta förvirrad för jag tkr fortfarande om att att ta för mig o stå i centrum och vara en teaterapa men samtidigt är jag så grovt hämmad av sociala ångest.

    Det värsta är ändå att jag dessutom lider av erytrofobi, egentligen är det den som hämmar mig mest. Rodnar i tid o otid och varit på KBT men tkr inte det hjälper. Idag är jag SSRI-fri, terapifri o kör ist på dagliga doser betablockerare för att öht kunna ha ett arbete. Betablocken hämmar livet dock på andra sätt men skulle inte kunna sköta jobb eller studier utan.

    Funderat på göra den där operationen där de klipper/blockar nerven i kroppen men riskerna är så höga med den att jag inte vågat.

    Att bli av med rodnaden känns helt omöjligt, men utan den hade jag vågat utmana min sociala fobi mer men nu blir man avslöjad direkt av minsta lilla genom att se ut som ett röljus. Har fått många kommentarer om min rodnad genom åren så jag vet att folk reagerar och jag vill inte ge mer folk chansen att behöva undra varför jag rodnar. Folk menar inget illa men det är tydligt att folk är nyfikna och börjar anta saker. Jag klandar dom inte, allt som står ut för människor öppnar ju för deras egna tankar o frågeställningar men det är nedslående för självkänslan att veta att andra funderar på att man är en nervös krake och att de ska sitta o tycka synd om en, ex ’nu rodnar hon igen, stackars tjej måste va jobbigt’ blabla.

    Men som sagt, känner mest sorg o ev bitterhet att ha gått från en ’personlighet’ som barn till en annan som började vid 12 års ålder. Upplever en diskrepans jag är sjukt onöjd med. Hur vanligt är detta egentligen?

    • Carro, jag vet vad du pratar om.

      Jag är 52 år och har lidit av sjuklig rodnad sen tonåren. Skulle vilja säga att det är det största hindret i livet, som ett handikapp. Jag gjorde en operation för c:a 30år sedan, den misslyckades. De sa då att c:a 3% blir inte hjälpta av operationen, att de inte bränner nerven tillräckligt högt upp. Min handsvett försvann dock, så lite hjälp var det ändå! Man kan hälsa på folk/ta i hand utan att det är pinsamt!

      Vad jag ville tipsa om är egentligen att det görs en liknande operation i Finland (dessa operationer är överhuvudtaget förbjudna i Svergie på grund av riskerna), men som inte är lika farlig.
      Om du går in på Sympatix.fi hittar du mer info.

      När jag var ung pratades det aldrig om detta. Det fanns inga mediciner eller hjälp. Jag trodde jag var ”ensam i hela världen” om detta. Jag är glad att det pratas mer nu….

      • Hej Carro och Anna! Så fint ni delar med er – jag tror det är många som känner igen sig i detta. Det är vanligt att tänka ”Åh nej! Nu rodnar jag igen! De måste tro att jag är helt dum i huvudet – det finns ju ingen som helst anledning att rodna! Jag skäms ihjäl.”.

        Föreställ dig att du sitter på ett möte på arbetet. Detta är för dig en mycket jobbig situation då du vet med dig att du så gott som alltid rodnar i dessa sammanhang. Du sitter nu med dina arbetskamrater och bara väntar på att chefen ska ställa en fråga till dig så att all uppmärksamhet riktas mot dig. Om det blir så vet du att rodnaden kommer som ett brev på posten. Chefen ber dig plötsligt att redogöra för en viktig stundande förändring och du känner ångestnivån stiga. Du fokuserar all uppmärksamhet på ditt ansikte för att försöka hindra rodnaden från att sprida sig. Detta får ditt ansikte att hetta ännu mer. Du är övertygad om att alla ser att du rodnar och att de därför kommer att tycka att du är märklig eftersom det ju egentligen inte finns någon anledning att rodna i en sådan situation. Du är övertygad om att allas blickar är riktade mot dig men ser dig inte omkring för att kontrollera om det faktiskt är så (vilket det kanske inte är). För att rädda situationen försöker du dölja ditt plommonröda ansikte bakom ena handen samtidigt som du tittar du ned i bordet och snabbt hasplar ur dig det du ska säga. Gissar att det känns bekant? Situationer som denna är mycket vanliga för personer med social fobi. Hur man kan hantera dessa situationer är något som man jobbar aktivt med i KBT. Det finns förstås ingen quick-fix, men något du kan fundera på är vad som egentligen händer med din uppmärksamhet då du befinner dig i en ångestfylld social situation. Blir du mer självmedveten? Får du svårt att följa med i vad andra gör eller säger? Blir du mindre uppmärksam på andra personer i din omgivning? Jag skulle gissa att svaren är ja.

        Att vara självmedveten innebär att man fokuserar uppmärksamheten på sig själv snarare än på vad som händer runt omkring sig. All ens energi fokuseras på att ”känna av” vad som händer i kroppen, hur du ser ut, om andra kan tänkas lägga märke till hur nervös du är, etc. Du anstränger dig kanske också för att försöka förbereda, planera och repetera varje ord eller rörelse innan du säger eller gör något. Allt detta bidrar sedan till att du känner dig ännu mer ångestfylld. När du fokuserar all uppmärksamhet på dig själv på det här viset är du förmodligen väldigt inriktad på hur du känner dig och hur du måste framstå i andras ögon. Detta känns samtidigt väldigt obehagligt eftersom det gör dig oerhört medveten om dina egna ångestsymtom och kroppsliga reaktioner. Dessutom kan det ge dig en känsla av att befinna dig i centrum för allas uppmärksamhet. Detta stämmer ju också till viss del – men mest är det din egen uppmärksamhet, snarare är andras, som är riktad mot dig. När du är så här självfokuserad är det nämligen lätt att överväldigas av känslan att vara i centrum. Dessutom gör denna uttalade självmedvetenhet det omöjligt för dig att samtidigt systematiskt kontrollera om andra personer verkligen uppmärksammar dig. Känslan blir därmed mycket lätt att tro på. Ytterligare en aspekt av denna självmedvetenhet är att dina ångestsymtom tenderar att verka mycket starkare än vad de egentligen är. Detta medför att de känns mer iögonfallande än vad de faktiskt är, vilket gör dig ännu mer övertygad om att alla lägger märke till din nervositet. Faktum är att dina symtom ofta känns mer än de syns. Men även om det nu skulle synas att du är nervös så är det inte samma sak som att folk faktiskt noterar det. Det kanske är möjligt att det syns att du skakar eller rodnar om man tittar efter, men därmed inte sagt att andra människor reagerar på det. Det är kanske helt enkelt så att det inte är lika viktigt för dem som det är för dig.

        Så ett snabbt råd på vägen vara att fundera på om du kanske har överdrivet stränga krav man har på dig själv genom att försöka se på saken ur någon annans perspektiv. Vad skulle du säga till en vän eller familjemedlem som befann sig i samma situation som du själv? Föreställ dig t.ex. att en vän beklagar sig för dig om hur pinsamt han betett sig under en anställningsintervju dagen innan. Han säger att han, trots att han tränat in exakt vad han skulle säga om sig själv, ändå lyckades komma av sig och tappa tråden. Dessutom måste han ha gett ett extremt nervöst intryck eftersom han skakade på handen då han lämnade över sina anställningsbevis. Han är p.g.a. detta övertygad om att han måste ha framstått som en riktig idiot. Hur skulle du svara din vän? Skulle du hålla med om de slutsatser han drog? Handen på hjärtat – är inte sannolikheten högre att du skulle säga något i stil med: ”Är du inte lite hård mot dig själv nu? Även om du såg lite nervös ut så behöver ju det inte betyda att loppet är kört. De flesta människor är nog nervösa under en anställningsintervju. Du gjorde antagligen ett bättre intryck än du tror.” Som du märker är det oftast mycket lättare att ifrågasätta någon annans ångestfyllda tankar. Ett bra sätt att hantera dina egna negativa automatiska tankar kan därför vara att försöka få lite distans till situationen genom att ta någon annans perspektiv. Fråga dig också hur du skulle bedöma någon annan som uppvisar samma ångestsymtom som du själv. Hur uppfattar du andra som t.ex. rodnar eller skakar? Anser du att dessa personer är ”inkompetenta”, ”dumma” eller ”svaga” eller är det möjligen så att du dömer dig själv lite hårdare?

  20. Jag är en 14årig tjej som har lidit av blygsamhet så långt som jag kan minnas, då jag fick 37 poäng blev jag inte alls förvånad men det är jobbigt att se det på svart och vitt.
    Jag har alltid varit en blyg tjej, aldrig stått ut i mängden, varit centrum, aldrig vågat prata med killar, aldrig uttrycka mina åsikter.
    Jag har extremt svårt för att prata med personer jag knappt känner, att prata inför andra eller ha en redovisning är det värsta jag vet! Jag skakar, rodnar & det går knappt att prata pga av darrning.
    Det känns som att min blygsamhet (vill inte säga social fobi då jag inte har fått det skrivet om det så är) tar över mitt liv, det känns som att jag inte klarar av nånting.
    Ge mig tips snälla, borde jag besöka en läkare och kolla om jag har social fobi? Och har ni några tips för att bli av med det, kommer nog bli svårt men tips är alltid bra!
    Vill bara påpeka att detta har inget med arvftlighet att göra då mina syskon är väldigt utåtriktade och mina föräldrar också, även som barn.

  21. Hej Per!
    Först och främst, tack för det viktiga arbete som du tagit dig an.
    Vilket av de forskningsprojekt har du erfarit har gett största positiva effekterna vid social ångest?
    Har haft det i runt 10 år och ännu inte blivit så fri som jag önskat. Tänkte om du har några tips på sånt som inte redan står överallt. Har provat diverse saker, bland annat KBT (i 3 omgångar, varav 2 via psykiatrin), tagit SSRI och SNRI och inte att förringa, deltagit i den studie som du hade i våras med internetförmedlad KBT samt inslag av VR-teknik (vilken jag verkligen tyckte var bra och kunde se att jag gjorde framsteg inom).
    Mitt hopp just nu, då jag fortfarande står i kön till psykiatrin ( just flyttat till ny stad) är att hitta någon läkare som kan skriva ut något ångestdämpande som jag kan ta för att bryta denna spiral (börjat universitetet men vågar inte prata under basgrupperna, seminarier och känner mig allmänt begränsad främst för att jag har svårt för att prata i grupper. Och studiekamraterna har en tendens att mellan lektionerna vilja stå och sitta i grupper). Hur ställer du dig, med den erfarenhet som du har, till att ta ångestdämpande medicin?
    Mvh Moa, 23 år.

    • Hej Moa! Det korta – och allmänna – svaret på din fråga är att det inte är att rekommendera. Det finns förstås alltid undantag och mycket att vinna på att i varje unikt fall väga för- och nackdelar mot varandra och även ta hänsyn till tidigare behandlingshistorik. Så här säger Socialstyrelsen ”Hälso- och sjukvården bör inte erbjuda behandling med bensodiazepiner till vuxna med social fobi.” detta därför att ”Balansen mellan åtgärdens positiva effekt på tillståndet och biverkningar är ogynnsam. Bensodiazepiner är beroendeframkallande och det finns risk för toleransutveckling. Annan effektiv behandling finns.” länk: https://roi.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationella-riktlinjer-for-vard-vid-depression-och-angestsyndrom/social-fobi-vuxna—bensodiazepiner2.120
      Socialstyrelsen motiverar detta bland annat eftersom ”Annan effektiv behandling finns”. Det gäller dock att få just denna. Vid fullt utvecklad social fobi tror jag inte att vårens studie, som hade fokus på talängslan, är tillräcklig. Den studien var mer för isolerade problem just kring att hålla presentationer – och fokuserade inget på hur man exempelvis kan hantera det mellanmänskliga samspelet mellan lektionerna. Om du bor på en större universitetsort skulle jag varmt rekommendera psykologmottagningarna som finns vid psykologutbildningarna. De är oftast gratis och levererar bra behandling. Se t ex här: http://www.psychology.su.se/om-oss/psykoterapimottagning

  22. Hej! Jag heter Melina, och fick 52 poäng på testet. Jag är 19 år gammal och har alltid varit den tjejen som varit i bakgrunden.

    Jag har alltid undrat om jag har socialfobi då mycket av min blyghet/ångest av sociala sammanhang har stoppat mig från att kunna jobba eller ha en vanlig konversation med en person jag knappt känner eller inte känner alls.

    Jag har inte vågat att söka hjälp då jag är rädd för och höra att det är bara jag som är problemet, att det bara är jag som dum och värdelös. Jag skäms även för och söka hjälp då jag ser mitt problem som ett litet problem jämfört med vad andra människor går igenom. Jag känner mig självisk.

    När jag berättar om mina problem för dem som står mig nära, så verkar ingen av dem förstå vad jag menar och varför jag är sån som jag är. Detta har även resulterat till att jag mår väldigt dåligt, kan gråta varje dag. Nu när jag tagit studenten så sitter jag bara hemma och känner mig värdelös för att jag inte kan studera (ångest för att träffa nya människor) samma sak med att jobba. Jag känner att jag är fast. Borde jag söka hjälp om jag fick 52 poäng? eller är det bara jag som överdriver?

    • Hej Melina!

      Jag tycker definitivt att du ska söka hjälp. Det finns mycket stora möjligheter för dig att få ett riktigt bra behandlingsresultat och även om det tar emot att söka behandling så har du enormt mycket att vinna på det. Inte bara på lång sikt utan även på kortare – särskilt eftersom du påverkas negativt i din vardag.

      Om du väljer psykologisk behandling (vilket både jag och Socialstyrelsen förordar som förstahands val) så är det visserligen tidvis jobbigt att genomgå terapi. Samtidigt är du ofta nedstämd och känner att du är värdelös. Det är ingen tröst, men det är bra att veta att tveka innan man söker behandling är mer regel än undantag. Det är inte ovanligt att det går ca 10 år innan man tar mod till sig och söker hjälp. Mitt råd är att inte vänta. Det du beskriver låter som klassisk social fobi och det faktum att du tvivlar på om du överdriver dina problem och inte tycker att du är värd behandling visar på att du är en mycket omtänksam människa. Men nu är det dags att du är omtänksam mot dig själv!

      Nu vet jag inte var du bor, men om det är på en universitetsort kan du få psykologisk behandling gratis – se t ex här: http://www.psychology.su.se/om-oss/psykoterapimottagning

      Ett annat tips är att låna vår självhjälpsbok på ett bibliotek ( https://www.adlibris.com/se/bok/social-fobi-effektiv-hjalp-med-kognitiv-beteendeterapi-9789147097548 ) eller testa behandling via internet. Antingen via våra kostnadsfria forskningsstudier ( http://www.studie.nu ) eller via Internetpsykiatrin i Landstinget (kostar max 1100 per år): http://web.internetpsykiatri.se/behandling/social-fobi1/

      Våga ta steget – du kommer inte att ångra dig!

      Mvh Per

      • Tack så mycket för ditt råd. Är även väldigt tacksam för att du har gjort de här testet som resulterat till att jag insett att jag behöver hjälp. Förhoppningsvis så fixar allt sig snart. Tack!

        Mvh, Melina.

  23. Hej,
    jag vet inte om det är socialfobi jag lider av eller paniksyndrom. jag känner stor oro för att prata med andra människor vilket är något nytt för mig,men det enda jag är orolig för är att jag ska få en panikattack och bli helt stel och uppfattas som konstig och knäpp. det jag upplever under panikattacken är att pulsen blir jättehög och det knyter sig i magen och jag kan därför inte fortsätta prata. Mellan 20-26 år var jag väldigt utåt och hade aldrig problem med att prata mer eller inför andra människor. Jag hade en dålig upplevelse av detta när jag var 27 år då jag fick en panikattack ( min andra attack, första fick när jag var 20år och testade mariana för första och sista gången) under ett samtal som jag tror är startskottet för allting. jag är 30 år och min oro för att prata med andra människor har eskalerat under senase året.
    vad tror du är bäst behandling för mig?

    • Mitt korta svar är att jag tycker det låter mycket mer som social fobi än paniksyndrom. Det som är lite lurigt är att det är en skillnaden mellan panikattack och paniksyndrom. En panikattack kan vara begränsad eller fullständig, beroende på hur många av de 13 specifika symtom som ingår i attacken.

      Panikattacker kan förekomma vid en rad olika psykiatriska tillstånd, inte bara vid paniksyndrom. För att få diagnosen paniksyndrom krävs förutom att man har oväntade och återkommande panikattacker, även att man under minst en månad upplevt något av nedanstående:

      1. Ihållande ängslan för fler attacker.

      2. Oro för vilken betydelse följden av en attack kan få, exempelvis att mista kontrollen, få en hjärtattack eller bli galen.

      3. En betydande beteendeförändring med anledning av attackerna, exempelvis att man börjar undvika vissa platser eller blir mer uppmärksam på var utgångar och toaletter finns.

      För att få diagnosen paniksyndrom måste man alltså först ha återkommande panikattacker med plötsliga upplevelser av intensiv rädsla eller obehag utan att det finns någon tydlig yttre orsak. Attackerna ska sedan ha lett till att man känt en stark oro för att få ytterligare attacker, eller att man på något sätt har ändrat sina vanor på grund av attackerna. Det kan handla om att undvika vissa platser eller att inte gå ut ensam. Det kan också vara så att man är rädd för att tappa kontrollen, att det är något allvarligt fel på ens hjärta eller att man håller på att bli galen.

      Det finns flera olika typer av ångestproblem där man kan få panikattacker, men som INTE klassas som paniksyndrom eftersom attackerna i sig inte är det centrala problemet.

      Om vi struntar i din första attack (som sannolikt utlöstes av Cannabis):

      Du är ju INTE rädd för att dö av t ex en hjärtinfarkt (eller är rädd att bli galen och fastna i en psykos) under attacken utan din rädsla under panikattacken är snarare att andra ska granska och kritiskt bedöma dig. Vid social fobi – rädslan är kopplad till sociala situationer som att vara med på fikaraster eller att tala offentligt.

      Jag har tre förslag på hur du går vidare: 1) Låna vår självhjälpsbok på biblioteket, 2) Om du bor på en universitetsort med Psykologutbildning så kan man ofta gå GRATIS psykologisk behandling på universitetet, 3) Överväg KBT. Även medicin är med på Socialstyrelsens rekommendationer och är ett alternativ. (För länkar se mitt svar till Melina nedan).

Kommentarer är stängda.