Tänk dig följande scenario: du är forskare, du har en behandling som fungerar för deprimerade tonåringar, du har en algoritm som kan förutsäga vilka som riskerar att inte bli bättre (för att kunna ge dessa extra stöd) – och så får du inte berätta för dem att studien existerar. Det är ungefär vad som hände oss.
Vår nya artikel i Internet Interventions har titeln ”A trial that failed to recruit enough participants”. Det är ovanligt uppriktig titel för en vetenskaplig artikel, samtidigt beskriver den exakt vad som hände. Vi planerade för 240 deltagare och fick 35. Och anledningen är viktigare än själva resultaten.
Bakgrund: ERiCA-projektet
Studien är del tre i ERiCA-projektet – en serie studier om internetbaserad psykodynamisk terapi (IPDT) för tonåringar med depression vid Stockholms universitet. I den första studien (n = 76) visade vi att behandlingen fungerade. I den andra (n = 272) visade vi att den var jämbördig med KBT. Nu ville vi ta nästa steg: anpassa behandlingen i realtid för dem som riskerade att inte svara.
Idén är tilltalande. Efter tre veckors behandling körs en algoritm som identifierar ”at risk”-deltagare. De randomiseras då till antingen standard-IPDT eller en anpassad version med extra stöd: synkrona chattsessioner, telefonsamtal, kortare moduler. Feedback-informed treatment – data driver besluten, inte bara magkänsla.
Vad som gick snett: EU, Meta och ett annonsförbud
I våra tidigare studier rekryterade vi framgångsrikt via riktade annonser på Instagram och Facebook. Under tre terminer 2019–2020 gav det 996 registreringar och 272 inkluderade deltagare. Det fungerade.
Men mellan studie två och tre förändrades spelplanen. EU införde en serie regleringar – GDPR, AVMSD, Digital Services Act – som stegvis förbjöd profilerad annonsering mot minderhåriga. I november 2023 stängde Meta slutgiltigt möjligheten att rikta annonser till användare under 18 år i EU.
Vår målgrupp var 15–19 år. Plötsligt kunde vi bara nå 18–19-åringarna via Instagram, och vuxna via Facebook – i hopp om att de kände någon ung som mådde dåligt. Vi försökte argumentera med Meta att det rörde sig om forskningsinformation, inte reklam. Svaret? En lång rad motstridiga besked från deras support, och till slut: nej.
Så vi provade allt annat. Influencers! Epost till 1 200 kontakter på ungdomsmottagningar och vårdcentraler. Poddar. Stockholms universitets kommunikatörer. Fysiska affischer. Evenemang. Inget kom ens nära de siffror som sociala medier hade gett oss förut.
Siffrorna: 138 screenade, 35 inkluderade
Under hela 2024 – två rekryteringsperioder, intensivt arbete – fick vi 138 registreringar. Av dessa:
- 37 exkluderades vid screening (inte deprimerade, ej nåbara, avböjde)
- 66 exkluderades efter diagnostisk intervju (redan i behandling, suicidrisk, andra uteslutningskriterier)
- 35 inkluderades – knappt 15% av planerat antal
Exklusionsandelen (75%) var i linje med vår förra studie (73%). Problemet var inte att fel personer sökte sig till studien – det var att för få hörde talas om den.
Behandlingen fungerade ändå!
Trots det mikroskopiska urvalet visade de som genomförde behandlingen signifikanta förbättringar:
- Depression (QIDS-A17-SR): d = 1,08
- Ångest (GAD-7): d = 0,74
- Emotionsreglering (DERS-16): d = 0,79
Det är within-group-effekter, inte jämfört med en kontrollgrupp, så de ska tolkas med försiktighet. Men de stämmer väl med vad vi sett i tidigare ERiCA-studier och bekräftar att själva behandlingsformatet håller.
Algoritmen slog terapeuterna
Det kanske mest intressanta resultatet handlar inte om behandlingseffekter utan om prediktion. Vi hade utvecklat en algoritm – en mixed-effects-modell tränad på data från den förra studien – för att identifiera vilka deltagare som riskerade att inte svara på behandlingen. Vid vecka 3 klassade den rätt 77% av fallen.
Men här är den riktigt intressanta detaljen: vi bad också terapeuterna att göra samma bedömning. Deras träffsäkerhet? Balanced accuracy på 58%, mot algoritmens 74% (på träningsdata) och 70% i den aktuella studien. Algoritmen var inte perfekt – den var bättre på att identifiera de som skulle svara än de som inte skulle göra det – men den slog klinisk bedömning med bred marginal.
Värt att notera: algoritmens sensitivitet sjunker rejält när deltagare missar veckomätningar. I den här studien saknade 20% av observationerna data, jämfört med 6% i träningsdatasetet. Utan data att mata modellen med får man förstås sämre prediktioner. Det pekar på att adherence till mätningar är lika viktigt som själva algoritmen.
Vad säger det här om framtiden?
Elefanten i rummet är strukturell. EU:s regleringar fyller en viktig funktion – barn ska inte profileras av annonsörer. Men konsekvensen är att icke-kommersiell, offentligt finansierad forskning som syftar till att hjälpa just dessa unga inte längre kan nå dem. Det är en bieffekt som måste lösas.
Det behövs ny infrastruktur: samarbeten med skolor, ungdomsmottagningar, kommuner, nationella hälsotjänster. Och policymakers behöver skapa mekanismer som gör att forskningsprojekt kan kommunicera med minderhåriga utan att bryta mot dataskyddslagar. Annars riskerar vi att hela fältet – digital psykisk hälsa för unga – stannar av just när det behövs som mest.
Konkurrensen har dessutom ökat markant. Under 2024 erbjud flera svenska universitet och privata vårdgivare gratis internetbehandling för unga. Det är bra för folkhälsan – men gör det ännu svårare att rekrytera till randomiserade studier.
Att publicera misslyckanden
Den här artikeln gör något som forskarvärlden behöver mer av: rapporterar öppet om vad som gick fel och varför. Publication bias – tendensen att bara publicera positiva resultat – är ett känt problem. Men det finns också en tystnad kring operationella misslyckanden: studier som inte kunde genomföras som planerat. De lärdomarna går förlorade om ingen skriver om dem.
Hela artikeln är open access och kan läsas fritt:
Philips, B., Mechler, J., Uckelstam, C.-J., Andersson, G., Carlbring, P., Edbrook-Childs, J., Falkenström, F., Johansson, R., Lilliengren, P., Lindert Bergsten, K., Midgley, N., Sandell, R., Thorén, A., Topooco, N., Ulberg, R., & Lindqvist, K. (2026). Randomized controlled trial on feedback-informed internet-delivered psychodynamic therapy for adolescents with depression: A trial that failed to recruit enough participants. Internet Interventions, 43, 100923. (open access)