Idag för exakt 18 år sedan försvarade jag min avhandling (”Panic! Its Prevalence, Diagnosis and Treatment via the Internet”). En av medlemmarna i betygsnämnden var professor Lars-Göran Öst. Det är fullt möjligt att jag missminner mig, men jag har för mig att Lars-Göran, under disputationen, sa något i stil med att ”allting i avhandlingen är inte helt värdelöst”. De på ytan hårda orden gjorde mig glad. Jag visste att Lars-Göran hade mycket höga krav på forskning, och jag tolkade detta som ett litet erkännande; att min avhandling ändå var ganska bra ;-)
På den tiden fanns inte ”H-index”. Idén med H-index – som lanserades 2005 – är att det kan sätta en siffra på hur produktiv en forskare är, samtidigt som den väger in hur stort avtryck forskarens artiklar gjort i forskarvärlden (genom att räkna citeringar). Detta H-index har sedan använts för att ranka forskare inom olika discipliner. Lars-Göran Öst bör redan vid den tiden ha haft ett imponerande H-index. Mycket tid har dock gått sedan dess… I en nyligen publicerad lista kom jag på fjärde plats i Sverige. Det roliga med listan är att jag rankades högre än Lars-Göran (#11).
Även om det var en fantastisk förmiddag (med många initierade och kluriga frågor från bland annat Lars-Göran Öst) så var ändå höjdpunkten på kvällen när jag gifte mig på Norrlands nation. Upsala Nya Tidning publicerade ett litet reportage dagen efter:
